I morgon samlas USA:s 112:e kongress och republikanerna tar officiellt över majoriteten i representanthuset. Ett redan stukat presidentskap riskerar att försvagas ytterligare.
Barack Obamas första två år i Vita huset har kantats av motgångar, såväl hemma som i världen. Massarbetslösheten har blivit vardag, och när skyltarna kring Times Square i New York blinkade in det nya året visade räkneverket över den amerikanska statsskulden på närmare 14 biljoner dollar.
Facit på världsscenen är inte muntrare. Ingen av de svåra knutarna har lösts upp. 2011 skulle bli året då en palestinsk stat såg världens ljus, lovade Obama i september. Nu har han släppt kravet på att Israel måste upphöra med bosättningsexpansionen på ockuperat område och verkar i praktiken ha kastat in handduken. Sällan har en amerikansk president sett så maktlös ut.
Regimen i Iran har inte heller låtit sig bevekas. Visserligen har Obama lyckats driva igenom hårdare sanktioner, men något genombrott i förhandlingarna om landets misstänkta kärnvapenprogram syns inte på horisonten.
Enda trösten i nuläget är att tekniska problem verkar ha kastat grus i centrifugerna; en iransk bomb ligger åtminstone ett till två år fram i tiden.
Kriget i Afghanistan är ett annat sorgebarn. På fältet har läget ljusnat en aning, men problemen med den korrupta Karzairegimen i Kabul och Pakistans spel under täcket med talibanerna består. Läget försvåras ytterligare av att Obama har insisterat på att påbörja ett trupptillbakadragande i juli.

På något sätt var det symboliskt att året slutade med att Wikileaks drog ner byxorna på supermakten genom att lägga ut dess hemligstämplade diplomatkorrespondens på nätet.
Skadeglädjen hos den USA-fientliga vänstern har inte gått att ta miste på. Imperialismens tjänare i bara mässningen! Sällan har Lars Ohly (V) och hans gelikar stått närmare sitt mål att se den amerikanska hegemonin krackelera än nu.
Men de som glädjer sig åt USA:s försvagning talar ogärna om alternativet. Det är knappast de fria och demokratiska krafterna som växer sig starka i skuggan av USA:s tillbakagång.
Vad vi ser är i stället en historisk maktväxling mellan den gamla världen i väst och den nya världen.
I grunden är den oundviklig och välkommen. Bara i Kina beräknas närmare en halv miljard människor ha lyfts från fattigdom till ett liv i relativ välmåga. Den nya världen bubblar av energi medan USA och Europa grånar, tyngda av enorma budgetunderskott, massarbetslöshet, hopplöshet och växande främlingsfientlighet.
Problemet är att frihetliga värden, det västerländska idéarvet om man så vill, har haft svårare att vinna mark. Liksom intresset för att ta ett internationellt ansvar.
Klimatförhandlingarna i Köpenhamn är ett talande exempel.
Personer med insyn i förhandlingarna vittnar om att ett land framför andra såg till att sabotera toppmötet - nämligen Kina. Utan att frikänna USA från ansvar ska jätten i öster ha varit det största hindret för att nå framgång. Eftersom alla frivilligorganisationer var fullt upptagna med att skälla ut de egna västregeringarna slapp dock Kina bära skuld för fiaskot.
Kinas flykt från ansvar går igen på fler områden: regimen i Nordkorea, Irans kärnvapenambitioner, Sudan och Burma för att nämna några exempel. Om det är detta slags ledarskap som ytterkantsvänstern drömmer om kan de snart få en försmak.
Mycket talar nämligen för att maktkampen mellan USA och Kina kommer att skärpas under 2011.
När Kinas president Hu Jintao anländer till Washington den 19 januari lär man hålla skenet uppe, men under ytan växer spänningarna mellan länderna.
Det gäller såväl valutakriget som kraftmätningen i Stilla havet.

Än så länge håller USA ställningarna som världens enda supermakt. Inget annat land kan mäta sig med USA:s ekonomiska, militära och populärkulturella muskler.
Men som USA-kännaren Erik Åsard konstaterar i sin nyutkomna bok "Den sårbara supermakten: USA:s väg från John F Kennedy till Barack Obama" hotas denna särställning om inte USA lyckas lösa sina överhängande problem.
Enligt Åsard kommer den akuta faran inte utifrån, utan inifrån.
Ytterst är det den extrema polariseringen i Washington, obalanserna i bidragssystemen och det galopperande budgetunderskottet som riskerar att underminera supermakten.
Alla som värnar om demokrati och mänskliga rättigheter bör hoppas att USA kommer ut på rätt sida om dessa kriser. Det amerikanska århundradet har bevars haft sina mörka och blodiga kapitel, och fler lär tillkomma. Men i en ofullkomlig värld är Pax Americana ändå den bästa av världar.
Så gott nytt år, Barack Obama.
Måtte 2011 bli en vändpunkt för USA.