Jag hade stått och huttrat i ökennatten i flera timmar när jag äntligen hörde rotorbladen från Sea Knight-helikoptern som skulle ta mig tillbaka till Bagdad. Det var för snart två år sedan.
Sea Knight är ett vackert namn på en gammal trotjänare. På svenska kallas den Vertol eller Helikopter 4. Amerikanerna flyger inte bara med den i Irak, utan också i Afghanistan. Britterna har rustat upp en snarlik modell i slaget mot talibanerna.
Men det som duger åt USA och Storbritannien i krigens Irak och Afghanistan duger inte åt Sverige. Sedan årsskiftet står våra 14 exemplar av Helikopter 4 i förråd i väntan på skroten.
Som så ofta i försvarssammanhang gäller principen: Ut med det vi har och som vi vet flyger och in med nytt och dyrt materiel som vi inte vet när vi får eller om det kommer att fungera.
Det som gör avvecklingen extra absurd är att Sverige renoverade Helikopter 4 för bara ett och ett halvt år sedan till en kostnad av 100 miljoner kronor. Den försågs bland annat med kulsprutefästen, mörkermedel och ballistiskt skydd för att tjänstgöra under Sveriges ledning av Nordic Battle Group.
Sverige står dessutom helt utan egna helikoptrar i Afghanistan. Svenska soldaters liv och hälsa riskeras alltså samtidigt som fullt dugliga helikoptrar står och samlar damm i Sverige.
Det är inget annat än en praktskandal.
Helikopter 4 ska enligt planen avvecklas utan att vi har någon fullvärdig ersättare på plats förrän tidigast 2017- 2020. Det är den andra sidan av det svenska helikopterhaveriet. Sverige lär ha övervägt att inhandla den världsledande amerikanska helikoptern Blackhawk. I stället band vi upp oss för en helt oprövad och dyr modell - NH 90 - som bara fanns på pappret och snabbt sinkades av tekniska bekymmer.
Danmark insåg snabbt hur illa det var ställt och hoppade av projektet. Finland tröttnade också, krävde skadestånd och har nu fått sina leveranser. Sverige däremot har sin vana trogen ägnat energin åt annat - nämligen att kräva blågula särlösningar in i det absurda till ett skyhögt styckpris. En misstanke som ligger nära till hands är att Saabs roll som underleverantör har haft stor betydelse för det vägvalet.
Resultatet: Vi har hamnat sist i kön. I stället för ett stort antal Blackhawks i dag kommer vi att få 18 stycken specialdesignade NH 90-helikoptrar om tidigast åtta år. Och under tiden avvecklar vi de väl fungerande helikoptrar vi har.
- Vi håller på att kasta bort en skatt. För mindre än två år sedan byggde vi om Helikopter 4 för internationell insats och genomförde mycket avancerade övningar. Att nu komma och påstå att den inte duger är helt enkelt nonsens, säger försvarspolitikern Allan Widman (FP).
Som väl är finns det fortfarande tid att rädda situationen hjälpligt. Regeringen ska inom de närmaste månaderna slutgiltigt avgöra Helikopter 4:s öde. Beslutet kan bara bli ett: Reinfeldt & Co måste stoppa den vettlösa avvecklingen.

Evig väntan präglar också ett annat pampigt materielprojekt - Visbykorvetten. Det har gått mer än nio år sedan den sjösattes, men den är ännu inte operativ. Nu heter det att de första två exemplaren ska levereras till försvarsmakten i december. Det är nog bäst att vänta med att korka upp champagnen.
Visbykorvetterna har kostat skattebetalarna ett tiotal miljarder vid det här laget. De har liknats vid ytstridsfartygens JAS, som ska kunna bemästra alla uppgifter och som bländar med sin nydanande teknik.
Baksidan av denna "gold plating" är den gamla vanliga: tekniktrubbel och kraftigt försenade leveranser. De skenande kostnaderna gör dessutom att det inte finns pengar kvar till att bestycka dyrgriparna.
Flottan hade utan problem klarat sig med de korvetter som redan finns. Eller så hade vi kunnat göra som vårt grannland Danmark, som köpte in civila båtar och utrustade dem för en billig penning. I stället tar alltså Sverige på egen hand fram ett extremt avancerat och dyrt ytstridsfartyg i fem exemplar. Och man har redan börjat tala om nästa generation efter Visby.
Försvaret lider av en svårartad prylfixering. Det är hög tid att sätta stopp för detta vettlösa slöseri.