Jag reste runt i en jeep tillsammans med tre väninnor under en vecka i våras. Uganda visade sig vara precis så bedövande vackert som det framställs i filmens värld. Genom den tropiska grönskan slingrade sig roströda jordvägar med blommande jakarandaträd bakom krönen. I gryningen låg bergen dimhöljda medan insekternas surr sparkade i gång dagen.
Churchill lär ha kallat Uganda för ”Afrikas pärla”, och det är lätt att förstå varför. Men som så ofta förr i Afrikas historia har möjligheterna drunknat i svårigheter.
Uganda, som på 90-talet framhölls som ett skyltfönster för Afrikas renässans, liknar numera mest en auktoritär enmansshow. Korruptionen galopperar, val manipuleras och militärens makt genomsyrar samhället. Ändå har omvärldens biståndsgivare fortsatt att pumpa in pengar i regimen. I stället för att öppet stödja de demokratiska krafterna har vi knipit käft och slätat över för att utvecklingsarbetet ska kunna flyta på ostört.

Om det vore så enkelt att bistånd skulle vara lösningen på Afrikas problem så skulle jag kräva en fördubbling av det svenska enprocentsmålet, minst. Nöden i Afrika är utan tvekan vår tids största samvetsfråga. Men det finns inte mycket som tyder på att vägen till välstånd är snitslad med biståndscheckar.
En ny forskningsrapport från bland andra Oxfam International visar att inbördeskrig och andra konflikter har kostat Afrika minst 300 miljarder dollar mellan 1990 och 2005 – lika mycket som länderna har mottagit i bistånd. Enligt studien har närmare hälften av Afrikas länder varit indragna i någon form av väpnad konflikt under de senaste 15 åren, vilket har haft allvarliga effekter på ländernas utveckling.
”Kostnaderna är chockerande”, säger Irungu Houghton på Oxfam och konstaterar att krigen är ett av de största hoten mot kontinentens utveckling.

Han är inte ensam om den slutsatsen. I den hyllade boken ”The Bottom Billion” försöker ekonomiprofessorn Paul Collier vid Oxforduniversitetet reda ut varför så många av världens fattigaste – 70 procent – bor söder om Sahara. Han kommer fram till att länderna har fastnat i minst en av fyra fällor:
• Krig. Inte mindre än 73 procent av de fattigaste länderna har härjats av väpnade konflikter.
• Naturresurser. En tredjedel av länderna plågas av misshushållning av naturresurser.
• Dåliga grannar. Många afrikanska länder har en svaghet för att blanda sig i och destabilisera sina grannar.
• Vanstyre. Usla regimer och korruption är vardag i Afrika.
Enligt Collier har västvärldens bistånd lyckats förhindra en kollaps av ekonomierna, men det är inte där vårt fokus bör ligga. I stället för att lova en fördubbling av biståndet borde den rika världen hjälpa Afrika att få i gång tillväxten och ta sig ur de fyra fällorna ovan.

Det är förstås lättare sagt än gjort. Men jag tror att Collier pekar i rätt riktning. Det är inte brist på biståndspengar som får Zimbabwe att falla samman och Somalia att krackelera. Det är brist på demokrati, fred och sunda finanser. Om vi verkligen vill hjälpa Afrika måste vi vidga perspektiven. Vi måste öppet stödja Afrikas demokratikämpar och entreprenörer, börja villkora biståndet till regimerna, öppna våra marknader och stötta kontinentens fredsprocesser.
Det är dags att ta Afrika på allvar.