Jag har i en serie krönikor beskrivit hur det militärindustriella komplexet i Sverige har utarmat försvaret och kostat skattebetalarna enorma belopp. I stället för att köpa beprövat materiel "från hyllan" håller vi en inhemsk försvarsindustri under armarna och låter dess behov av snabba generationsväxlingar styra, det vill säga att i förtid skrota väl fungerande ubåtar, stridsflygplan med mera.
Inget annat land i Europa, kärnvapenmakterna inräknade, lägger en så stor andel av försvarsanslagen på materiel som Sverige. Nära hälften - upp till 17 miljarder kronor om året - viks åt försvarsmateriel.
Vårt grannland Norge satsar exempelvis bara en tredjedel så mycket, fem miljarder kronor, i en försvarsbudget om 35 miljarder kronor, enligt norska försvarsattachén.

Följden av denna prylfixering är att vi har offrat vår försvarsförmåga. Under loppet av ett kvarts sekel har förbanden och övningsverksamheten bantats så kraftigt att det knappt finns några soldater kvar och stora delar av försvaret ligger i träda.
Jag har fått mängder av mejl som har bekräftat denna verklighetsbild. Det rör sig om personer inom försvarsmakten, FOI, FMV, tjänstemän och experter. Ingen vågar träda fram med namn eftersom det skulle ruinera deras karriärer, men de berättar om en växande frustration över situationen.
Många vittnar om de täta banden mellan försvarsindustrin och försvarsmakten. Officerare och generaler rekryteras exempelvis av industrin för att säkra väloljade kanaler till sin beställare.
"Hela försvarsindustrin är nedlusad med före detta befäl", säger en källa i försvarsmakten.

För att förstå mekanismerna bakom detta försvarsindustriella komplex kan man tala om en järntriangel. Den består till att börja med av försvarsindustrin. Sedan har vi regeringskansliet och de politiska partierna med undantag för Miljöpartiet och Vänsterpartiet och slutligen det militära etablissemanget.
- Alla känner alla. Det är väldigt incestuöst, förklarar försvarsanalytiker Johan Tunberger.
För officerare som vill komma upp sig har materielprojekten länge varit den givna karriärvägen. Att åka ut på farliga internationella operationer, försvarets huvuduppgift numera, lönar sig sällan. Vill man bli befordrad ska man i stället vakta sitt skrivbord och sitt "projekt".
Till det ska läggas det teknikfixerade FMV, försvarets materielverk, som fram tills helt nyligen inte förstod innebörden av orden tillräckligt bra.
Resultatet har med Tunbergers ord blivit att det är "svansen som viftar på hunden", det vill säga försvarsindustrin som dikterar försvarspolitiken.
Alltfler börjar inse att detta är en ohållbar väg. Ett litet land som Sverige kan inte längre understödja en så omfattande försvarsindustri som den svenska. Det gick måhända att motivera på den gamla neutralitetstiden, då Sverige fortfarande hade ett stort invasionsförsvar att försörja. Men inte i dagens läge.

Regeringen har därför tagit fram en ny strategi som dikterar att vi i första hand ska livstidsförlänga det materiel vi redan har, i andra hand köpa "från hyllan", i tredje hand utveckla tillsammans med andra länder och först i sista hand utveckla nytt materiel själva.
Det är en alldeles lysande strategi. Problemet är att den än så länge bara finns på papperet.
Inte ens regeringen själv följer de nya budorden. I budgeten aviseras kommande jättesatsningar på såväl en ny ubåt, NGU, som ett nytt Super-JAS. Sverige har inget som helst behov av nya ubåtar i dagsläget. De fem vi har är toppmoderna och ett beslut om nästa generation skulle utan vidare kunna vänta i minst tio år.
Men samma regering som håller stenhårt i skattebetalarnas pengar i Saab-affären tvekar inte att flagga för flera miljarder kronor i industristöd till Kockums för ubåtar som vi inte behöver.

Och det är ändå småpengar jämfört med vad en satsning på Super-JAS skulle kosta. Det borde räcka med att titta på vilka övriga länder i världen som tillverkar stridsflygplan (stormakter) och i vilka serielängder för att inse det ohållbara i en sådan satsning.
Ändå är det inte detta som kritiken mot regeringen handlar om, utan det rakt motsatta. Senast i veckan attackerades alliansen på DN Debatt för att dra undan mattan för svensk försvarsindustri.
En enda affär, Hägglunds SEP-fordon, som riskerar att gå svensk försvarsindustri emot är tillräckligt för att Socialdemokraterna och andra bakåtsträvare ska slå bakut.
Det visar vilka mäktiga krafter som spjärnar emot varje förändring på detta område.
Uppgiften blir inte lättare av att svenska medier i stort sett har abdikerat från sitt granskningsuppdrag, trots att det här rör sig om statligt industristöd i mångmiljardklassen.
Jag hoppas att min serie ska bidra till att bryta denna tystnad. Hur kommer det sig att ett litet och normalt sett konkurrensälskande land som Sverige har fastnat i denna exceptionella beroendesituation?
Fler än jag borde vilja söka svaret på den frågan.