Tills för bara något år sedan var det snudd på omöjligt att ifrågasätta miljardregnet över Sida. Biståndet var en helig ko i debatten som varken politiker, frivilligorganisationer eller medier vågade röra.
Jag minns hur Fredrik Reinfeldt grillades i partiledarintervjuerna inför valet med frågor om moderaternas förslag på nedskärningar av biståndet. Utgångspunkten var självklar: bara ett kallt och genomegoistiskt parti kunde komma på tanken att ta från de allra fattigaste.
Nu blåser andra vindar i debatten. Biståndslobbyn rasar visserligen mot regeringens beslut att tappa biståndsbudgeten på några miljarder till skuldavskrivningar och flyktingmottagande. Men det hörs också andra, avvikande röster.
Afrikajournalisten Bengt Nilsson har gått till frontalangrepp på den svenska biståndspolitiken och anklagat den för att stödja diktaturer och rentav döda barn (!). Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) har kallat de svällande Sida-anslagen för ”en förbannelse” och folkpartiets Carl B Hamilton har gått ut och krävt en stegvis avveckling av allt svenskt bistånd.
Snacka om glasnost. Det är nästan så att man måste gnugga sig i ögonen.

Det är på tiden att vi får en rejäl debatt om biståndet. Under 2000-talet har biståndsanslagen mer än fördubblats, från 14 miljarder år 2000 till 30 miljarder i år. Denna explosionsartade ökning har ägt rum utan någon diskussion om vad pengarna ska användas till eller om det ens behövs ökade anslag.
Det har bara blivit så, till följd av enprocentsmålet. Det är inte behoven som styr biståndspolitiken, utan procenten.
Så kan vi inte ha det. Sida har blivit en utbetalningscentral som tvingas hantera allt större biståndsvolymer med samma personalstyrka. En effekt av detta är att Sverige ofta är uselt på det småskaliga, men livsviktiga stödet till demokratigrupper och civilsamhället i utvecklingsländer. I stället prioriteras det storskaliga utvecklingsbiståndet som går direkt in i regimernas statskassa.
Och ju närmare budgetårets slut man kommer desto fler feta checkar singlas i väg för att uppfylla biståndsmålet, enligt mina källor. Det är ungefär som de gamla Sovjetmålen om 25 ton spik, med eller utan huvud. Huvudsaken är att kvantitetsmålet uppnås.

Gunilla Carlsson (m) lovar nu att bringa kontroll över denna penningrullning genom att koncentrera biståndet till färre länder. ”Landkoncentration” heter det nya modeordet på UD.
Det verkar ju vettigt och klokt när man betänker att Sida har pytsat ut bistånd till långt över 100 länder, däribland Ryssland som badar i olje- och gasinkomster.
Men det finns en hake i denna nya modelära. Hur ska vi kunna stödja de dynamiska och demokratiska krafterna i utvecklingsländerna om vi satsar på färre länder och ännu större biståndsvolymer?
Gunilla Carlsson riskerar att bli kvantitetstänkandets fånge hon också, fast med omvända förtecken.

Det för oss tillbaka till utgångspunkten. Det är behoven som bör styra biståndspolitiken och inte tvärtom. Enprocentsmålet står i vägen för en balanserad svensk utrikespolitik, eftersom vi är en stormakt på bistånd, men små på jorden när det gäller antalet fredssoldater och UD-närvaro i världens konflikthärdar.
Och enprocentsmålet står i vägen för en sund biståndspolitik, eftersom de stora volymerna styr pengarna alltför ensidigt mot traditionellt utvecklingsbistånd på bekostnad av sådant som demokratibistånd.
Biståndets vänner borde bry sig mer om innehållet och mindre om storleken. Det är dags att slopa enprocentsmålet.