Polisen ska "hålla käften och göra sitt jobb", dundrade Beatrice Ask om inbördeskriget mellan Rikskriminalen och Stockholmspolisen i veckan.
Det var ett uppfriskande utbrott, utan tvekan. Men det är inte kraftspråk som behövs för att få polisverksamheten på fötter, utan krafttag. Och på den punkten har Ask varit förbluffande undfallande.

Av någon outgrundlig anledning väljer hon att blunda för de stora systemfel som polisen lider av. I stället lånar hon sig åt den polispopulism som blivit borgerlighetens signum i debatten.
Måhända ligger det valtaktik bakom eller så ryggar Ask inför att utmana så starka intressen. I vilket fall är det hög tid att tänka om.
Här är en lista på förslag som Ask genast bör ta tag i:
Nationalisera polisen. Alla andra verksamheter - från Skatteverket till Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen - har slagits samman till en central myndighet för att effektivisera arbetet. Men inte polisen. I stället för en nationell polis har vi 21 självständiga länspolismyndigheter, som alla fungerar som furstendömen med sina egna småpåvar.

Rikspolischefen Bengt Svensson har en fin titel, men är i praktiken maktlös. Varken han eller Rikskriminalens chef har rätt att ge order och kräva rättning i leden. Länspolismästarna gör som de vill.
Denna bisarra ordning leder till ständiga revirstrider, bristande styrning och en alarmerande ineffektivitet. Vi har exempelvis 21 olika personalavdelningar. Polislänen använder inte ens samma databaser.
Det säger sig självt att detta inte kan fortgå. Justitieministern bör snarast möjligt tillsätta en utredning om att nationalisera polisen.
Bredda kompetensen. Polisarbetet blir alltmer komplicerat. För 20 år sedan var en förundersökning en tunn historia; i dag omfattar den hundratals sidor och kärnan består ofta av tekniska spår som de misstänkta gärningsmännen har lämnat i datorn och mobilen. Det kräver så kallade IT-forensiker som kan gå igenom hårddiskar, inte vanliga snutar som i många fall inte ens vet hur man tömmer en mobil på information. På samma sätt skulle man behöva anställa fler revisorer för att hålla jämna steg med det slipsklädda buset.

Det skadliga skråtänkandet inom polisen måste bort. I dag betraktas de civila akademikerna med misstänksamhet när de i själva verket borde välkomnas med öppna armar och i mycket större antal.
Slopa kvantitets-tänkandet. Nästa år kommer Alliansen att uppfylla löftet om 20000 poliser. Det är ett sällsynt dumt vallöfte. Problemet är inte att vi har för få poliser, utan att de vi har i många fall inte gör sitt jobb. Forskning visar att det vore mer effektivt att få tio procent av poliserna att bli mer effektiva än att rekrytera tio procent till.
Det är poliskulturen som är boven i dramat. Att vara polis betraktas som en livstidsanställning och det är i stort sett omöjligt att göra sig av med någon. "Det är väldigt många med väldigt låg fart", som en poliskälla jag talar med uttrycker det. Inte heller belönas den som anstränger sig. Individuella löner är ett rött skynke för polisfacket.
Jaga pengarna. Det är pengarna som är drivkraften bakom den organiserade brottsligheten. Sverige är dock ett u-land när det gäller att komma åt ekonomiska tillgångar. I andra länder måste en nolltaxerande kriminell kunna visa hur han har kommit över alla Mercedes-bilar och penninghögar han äger. I Sverige räcker det att rycka på axlarna.

Visserligen har det blivit lättare att förverka tillgångar på senare tid, men mer behöver göras för att nosa upp de kriminella bytena.
Det finns en del annat som Beatrice Ask också borde ta tag i, såsom att se över den sekretess i rättskedjan som bakbinder mycket av polisarbetet. Men listan ovan ringar in de viktigaste problemområdena.
Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta i gång, Ask.