De senaste fem åren har över 2200 barn stängts av från förskola eller fritids för att föräldrarna inte har betalt avgiften, enligt TV4.
Barnombudsmannen, Lena Nyberg, tycker att det är fel:
"Barn ska aldrig straffas för att de vuxna inte sköter sig (...) Det måste gå att komma överens med föräldrarna om en annan lösning, innan barnet får ta konsekvenserna och stängs av," säger hon till TT.
Visst, en kommun måste förstås vara både listig och stark när den ställs inför avgiftsstrejkande föräldrar. Erbjudande om betalningsplan är en självklar - och vanlig - första åtgärd. Kommunen måste ha som ambitiöst mål att lösa problemet utan att barnet portas.
Men vad ska man göra om föräldrarna vägrar betala?

Utan sanktionsmöjligheter för kommunerna blir dagisavgiften i praktiken frivillig. Dagis blir gratis. Är gratis förskola folkets vilja? Hur ska det i så fall finansieras? Ska vi ta pengar ifrån äldrevården, varifrån det berättas att ensamma åldringar trycker på trygghetslarmen av pur ensamhet? Kanske vi ska be sjuksköterskorna att gå ner lite i lön?
Vi måste prioritera. Vi kan låtsas att vi alltid sätter barnens intressen i centrum, men sanningen är att barns intressen måste jämkas med andra intressen i ett samhälle med knappa resurser och krav på lag och ordning - även för småbarnsföräldrar.

Det finns goda argument för gratis fritidshem eftersom vi har skolplikt. Samhället kan sägas ha ett ansvar för hur de yngsta barnens fritid organiseras medan föräldrarna är på jobbet.
Någon dagisplikt råder dock inte. Men om förskolan blev en gratis rättighet finns det risk att rätten med tiden skulle förvandlas till en plikt.
Den förälder som valde bort dagis skulle börja betraktas som lite skum och förmodligen olämplig.
BO talar redan i dag om dagis som om det vore en mänsklig rättighet, för att inte säga nödvändighet, för barnen:
"Att uteslutas från fritids eller förskolan och tappa sitt sociala nätverk blir ytterligare ett bekymmer för de här barnen (vars föräldrar inte betalat avgifterna) om hemmamiljön är svår. Vad de i stället behöver är fasta rutiner och en vardag."
Och en kommunrepresentant, Jens Leidermark, uppges enligt TT säga att han "tror inte att barnen far illa av att vara hemma i stället för på förskolan eller fritids."
Det förefaller som om mentaliteten redan är väl förberedd för allmän dagisplikt. Hu för hemmiljö, där kan man fara illa.

Det är förstås BO:s jobb att värna barnens rättigheter, men det blir ju ofta så tokigt. När hon säger att "barn ska aldrig straffas för att de vuxna inte sköter sig" säger hon i praktiken att barnen måste skyddas från sina föräldrar - skyddas från föräldrar som i det här fallet inte har gjort något värre än vad Mona Sahlin pysslade med under sin chokladfärgade period.
Barn till föräldrar som inte betalar dagisavgiften behöver naturligtvis inte "fara illa". Den räkningsskolkande morsan eller farsan kan vara en kaotisk, kedjerökande bohem, men likväl en hyfsat kärleksfull förälder vars barn växer upp till hyfsat lyckliga människor.
Men ju mer barnens rätt sätts i centrum, ju duktigare det larmas, desto mer raskare riskerar föräldrar att definieras som olämpliga och hemmiljön som farlig. Barn är beroende av sina föräldrar och kommer därigenom alltid att drabbas av - "straffas för" - deras brister. Det kallas för barndom.
Och försåvitt vi inte gör om alla dagis till statliga BO-daghem får vi stå ut med insikten att barndomar trasslar till sig på grund av amatörpedagogerna mor och far.