"Vad har riskkapital att göra på en nästan riskfri marknad?" frågade folkpartisten Lars Bergstig från Järfälla - Carema-skandalens epicentrum - i en debattartikel i DN, i veckan.
Det var ju inte så det var tänkt, när privatiseringsvågen inleddes. Entusiasterna såg framför sig hur personalen i skola-vård-omsorg - gärna kvinnor - skulle knoppa av sig och starta eget.
Det blev inte så. Småföretag har ofta inte haft en chans mot de stora bjässarna vid upphandlingarna . Nu står vi där, med ständigt växande Carema, Attendo och de andra skattetrixarna. Inte bara inom äldrevården; de återfinns överallt på välfärdens lukrativa kvasimarknader.

Carema-skandalen har tvingat alla partier med självbevarelsedrift att demonstrera handlingskraft. Alla vill Vidta Åtgärder. Regeringen ska se över skärpta skatteregler och skärpt meddelarskydd för privatanställda. Folkpartiet vill ha en nationell socialinspektion, motsvarande skolinspektionen. Miljöpartiet vill också ha en inspektion, samt frysa vinster för företag som inte levererar bra kvalitet.
Fler lagar och kontroller, alltså. Är det en baggis att fixa det? Nej. Det blir svårt att skattelagstifta för företag i välfärdssektorn utan att andra företag får problem. Och skulle det lyckas, torde Carema & Co. genast börja leta efter nya "tveksamma skatteupplägg", för att tala med Anders Borg. Det ligger ju i deras natur.
Det ligger också i deras natur att effektivisera, eftersom det är så man genererar vinst. Inom vården kan det innebära att man minimerar personal och blöjbyten. Inom skolan finns det andra sätt: nyligen skrev Expressen om skolbiblioteken, som privata utförare helst struntar i. Regeringen har tvingats lagstifta. Men många företag vilar på hanen; de vill veta mer om lagen innan de sätter igång. Varför? De vill veta vilken miniminivå de kan komma undan med. Vilka renässansfigurer!

För varje avslöjande om missförhållanden inom den vinstdrivna välfärden kommer vi att få nya lagar och kontrollrutiner, eller rentav tillsynsmyndigheter. Är sådant gratis? Nej, det kostar förstås en massa pengar och krångel. Uppvägs dessa ökade kostnader av de vinster samhället gör i form av ökad effektivitet, kvalitet och jämlikhet - de parametrar som brukar användas när man bedömer konkurrensutsatta välfärdstjänster? Nej, det finns inte mycket som tyder på det. Tvärtom.

Då inställer sig frågan: är det rimligt att vi städslar privata utförare som har vinst som drivkraft, därmed tullar på kvaliteten och dessutom kostar oss i form av ökade kontrollinsatser - utan att någon kan garantera att det ger stora välfärdsvinster?
Nej, det är inte mer rimligt än att göra bocken till trädgårdsmästare och sedan lägga en massa krut på att fjättra bocken samt sätta elstängsel runt rabatterna.
Frågan är om fler inom alliansen är lika modiga som Lars Bergstig och vågar ställa de svåra, nästan förbjudna frågorna. Tyvärr kan nog många fungera som Stockholms finansborgarråd, Sten Nordin (M). Nu vill han ha en äldrepeng! Det visar att han inte har fattat de grundläggande problemen med att se äldreomsorg som en marknad.
Eller så bryr han sig inte. Vilket, handen på plånboken, ter sig fullt möjligt.