Exakt hur mycket tid herr Löfven spenderade vid svetsen är lite svårt att veta, eftersom han med tiden gled in på den fackliga banan. Men han var med i ett arbetslag, han spelade "blixtschack" på rasterna och var med om att måla ett bord schackrutigt för att inte förmännen skulle kunna sno spelet.
Han tycks ha varit svetsare inte bara i teorin, utan på vardagsriktigt.
Det är mycket bra.
Nästan ingenting är så viktigt för välfärdssamhällets hälsa som arbetsmarknadspolitiken, och arbetslinjens evangelium trummas ut från politikens alla predikstolar.
Men de flesta av talarna har inga djupa er farenheter av att vara anställd och att kroppsarbeta dag efter dag efter år.
Det är en begränsning som får konsekvenser.
Alliansens brist på djup erfarenhet av kroppsarbete märks exempelvis när frågan om höjd pensionsålder diskuteras. Själva idén är förstås helt rimlig. Och för mig personligen är den - kanon!
Jag älskar mitt jobb och vill förstås välja själv när jag ska lägga av. Och det röda kuvertet visar ju hur mycket bättre pensionen blir om jag pinnar på bortom 65-årsdagen.
Men glädjen kommer sig av att jag inte är kroppsarbetare, längre. Jag är journalist. Om jag hade jobbat kvar i vården, hade jag fnyst åt idéer om höjd pensionsålder. Mitt eget skräckinjagande fokus hade ju varit: kommer jag att orka fram till 65? Eller ens till 60?
Eftersom jag hade rejält ont i vänsteraxeln redan vid 30, hade det sett mörkt ut.
Den här aspekten på pensionsåldersreformen har inte alliansen tagit på tillräckligt allvar. De verkar inte ta arbetsmiljö på något vidare allvar.
Om Stefan Löfven kan tvinga dem till det, genom att klä debatten i kött och blod, har han gjort en stor insats.
Men jag har mina dubier när det gäller partiordförande Löfven. Ty han är man och metallare.
Han sade visserligen i sitt tal i fredags att han är "övertygad feminist" och att "det sitter i hela kroppen" att jämställdhet är enormt viktig.
Men den värk och stress som bor i arbetarkvinnors kroppar har sällan givit eko i arbetarrörelsens kropp. Åtminstone inte på rätt sätt.
I valrörelsen 2006 för- svarade Göran Persson kvinnors moraliska rätt att bli förtidspensionerade. Han lät extremt patriarkal.
Ämnet kom upp i en partiledardebatt, i form av en förtidspensionerad 36-årig kvinna som hade mejlat till studion.
Persson blev rörd och deklarerade att hon är en av dessa människor som har "betalat det högsta priset man kan i arbetslivet - sin hälsa!"
I det uttalandet, och i några andra som Persson fällde vid den här tiden, fanns det ett obehagligt stänk av skillingtrycksromantik: Kära, blodhostande lilla mamma i utdragssoffan, som bär sin smärta så tjusigt och självuppoffrande.
Så talar man inte om metallarbetare. Nej, förihelvete! Här handlar det ju om karlar som jobbar. På riktigt. Med maskiner. För att försörja familjen.
Då räcker det inte med vackra ord om förtidspension. Vad man måste göra är helt enkelt att slåss för bättre arbetsvillkor.
Jag ser fram emot en nytändning i debatten om arbetsmarknad och arbetsvillkor. Men inte med hundraprocentig tillförsikt.