Bo Hanssons gamla kompisar försvarade honom efter "svarting"-skandalen. Det är i sig förståeligt; problemet är att de - med något undantag - visade sig vara lika inskränkta som Hansson.

I går försökte en medlem ur sportjournalisternas yngre garde, Jennifer Wegerup, reda ut begreppen i Aftonbladet. Det blev inte heller så lyckat.

Wegerup slår fast att det är rasistiskt att säga "svarting". Men sen förklarar hon att Göran Zachrisson har rätt i att reaktionen på Bo Hanssons uttalanden blev "hysterisk".

Det är alltså hysteriskt att uppmärksamma rasistiska uttalanden?

Sen skriver hon att Hanssons uttalanden "ska debatteras, bemötas, fördömas". Men det är fel att "jaga människan Bo Hansson".

Okidoki. Det är hysteriskt att uppmärksamma rasism. Å andra sidan ska rasistiska uttalanden bemötas. Å tredje sidan ska man inte blanda in den som uttalade sig.

Möjligen menar Wegerup att det i princip var rätt att uppmärksamma Hanssons uttalanden, men man borde ha gjort det lite vänligt och varligt, eftersom han är så gammal och museal. Men hur skulle det ha gått till, i praktiken? En vit manlig sportjournalist söker upp Hansson lite fint: "Hördu, du sa ju svarting...", "Ja, sån är jag!", "Vad bra, tack och hej. Då gör vi en notis på det."

Ett sånt handlande hade tydligt visat att vita svenskar är gulliga och fördragsamma med varandra och att vita, kända Bosses känslor är viktigare än alla icke-vita svenska mäns, kvinnors och barns känslor tillsammans.

Om Hanssongate hade utspelats i USA, hade vi inte ens skrivit att Bo Hansson sa "svarting". Vi hade skrivit "sv**ting". I USA skriver man "n**gger" eller "the n-word". Och det är inte censur. Det är inte ofrihet. Det är ett sätt för majoriteten att respektera minoritetens frihet.

Alla medborgare ska kunna röra sig i det offentliga rummet utan att bli stukade av nedsättande uttryck och uttalanden. Och alla grupper måste ta hänsyn. Alla. Mest hänsyn måste vita heterosexuella män ta - det är priset de får betala för att de, som grupp, har mest makt i det offentliga rummet, och av hävd har haft makt över språket och verklighetsbeskrivandet. Men ingen slipper undan kravet på tolerans och respekt. Och det är inte synd om dem som tar sig friheten att uttrycka sig fördomsfullt om minoriteter, och sedan åker på pumpen.

Sen behöver man inte kölhala pensionärer som säger hemskheter för att de slutade tänka 1956. Men man kan kräva att de ska be om ursäkt! Jennifer Wegerup tycker att den sortens ursäkter är meningslösa, eftersom de så uppenbart är omvändelser under galgen. Men de är inte meningslösa. Det handlar om artighet och respekt.

Vi är ofta artiga mot varandra utan att hela vår själ ligger bakom. Artighet är civilisationens smörjmedel. Utan den skulle inga andra värden överleva. Artighet skapar ett klimat där respekt och tolerans kan frodas och där alla orkar andas. Men i ett klimat där glåpord och fördomar har fri lejd, kan de starka lätt och ledigt förtrycka de svaga. Och ord som "svarting" och "bögjävel" är inte bara symptom på hat och fördomar. De underblåser hat och fördomar varje gång de sägs högt.

Ordets makt - det begreppet borde väl alla journalister fatta, oavsett födelseår.