För 20 år sedan, i juni 1992, stod Rio de Janeiro värd för ett historiskt globalt miljömöte. Nu skulle mänskligheten ta itu med de stora miljöproblemen: klimatet, artutrotningen, ökenutvidgningen.

Scenariot kom dock att likna det som har gällt för alla senare klimatmöten: bjäbb om formuleringar, motsättningar mellan fattiga och rika länder, USA som arrogant bromskloss och urvattnade slutdokument.

Dåvarande statsminister Carl Bildt (M), åkte till Rio, och skrev lyriskt på DN Debatt om en svensk satsning på miljösatelliten POEM-1 som skulle ge världen massor med miljödata. I övrigt slog han fast att mer tillväxt och marknadsekonomi är förutsättningen för en bättre miljö. Se bara hur smutsigt Sovjet var!

Under de kommande 20 åren skulle vi få måttet rågat av såväl miljödata som tillväxt och marknadsekonomi. Men något miljöarbete blev det inte mycket av. 1990 släppte världen exempelvis ut 22,7 miljarder ton koldioxid i atmosfären. 2010 var siffran 33 miljarder ton, en ökning med 45 procent på 20 år.

Nästa vecka möts världens ledare i Rio de Janeiro igen. Förhandlarna är redan på plats och bjäbbar om formuleringar. Till exempel: ska vi skriva "åtgärder för en grön ekonomi" eller "grön ekonomi-åtgärder" (nej, det är inte påhittat).

Bakom detta vansinne finns en del reella motsättningar, förstås, som att de fattiga länderna kräver mer stöd och miljöbistånd av de rika. Till det kommer att Kina, i detta sammanhang, räknas till de fattiga. Det upprör USA, eftersom Kina numera är världens största växthusgasutsläppare. På det svarar Kina att vi släpper faktiskt ut mycket mindre än USA per person, och har betydligt lägre standard.

Spelet i Rio går i princip ut på att få andra länder att göra och betala mer än man själv, samt att minimera åtgärder på områden som kan hota det egna landets kortsiktiga tillväxt och bekvämlighet.

Veckans partiledardebatt i riksdagen illustrerar hur det funkar i det lilla. I en replik på Åsa Romsons huvudanförande klagade Fredrik Reinfeldt över att Miljöpartiet vill införa "en lastbilsskatt på fyra miljarder och genomföra en flyg- och bensinskattehöjning med tolv miljarder. Det kommer i realiteten bara att vara riktigt rika människor som kan semestra utanför Sveriges gränser med det förslaget."

De länder som möts i Rio vill främst värna sitt eget, inte den tragiska allmänning vi kallar Jorden. Och tragedi är ordet: i senaste numret av tidskriften Nature varnar 22 ledande forskare för att jorden kan vara på väg mot en irreversibel förändring av biosfären, en global tipping point som kommer att påverka all grund för mänskligt liv: fiske, jordbruk, skogen, rent vatten. "Det kan hända inom några generationer", säger Berkleyprofessorn Anthony Barnosky.

Är det ens någon idé att mötas i Rio? Ja, bättre än att inte mötas alls. Vissa marginella framsteg görs ju, då och då. Det är bara det att framstegen är så få och små och miljöhoten så stora och överhängande.

Men det är ju kul att svensk ekonomi har gått som en SUV genom eurokrisen, och att regeringen värnar medelklassens grundläggande rättighet att semestra snorbilligt utanför Sveriges gränser.