Socialstyrelsen ska införa bindande regler för bemanning på demensboenden.
Vällovligt.
Men komplicerat.
Beslutet är delvis en konsekvens av debatten om tillståndet på Caremas äldreboenden. Men Soc stöder sig också på reaktionerna från en webbenkät, där tusentals anhöriga och personal har berättat om sina erfarenheter av äldrevård. Dessutom har myndigheten gjort en stor tillsyn där man upptäckte flagranta fall av personalbrist.
Bindande regler låter spontant bra. Kommuner har ofta snålat och vinstkraven bland privata utförare gör inte situationen bättre, som bekant. Men det lär bli komplicerat.
Soc tänker sig inte generella regler, typ "Tre personal på tio dementa". Det blir för fyrkantigt.
Nej, man vill att socialnämnderna ska göra mer individuella bedömningar.
I dagsläget säger nämnderna bara: "Kalle har rätt till demensboende. Beslutat!"
I fortsättningen måste man bli mer konkret: "Kalle har de här behoven. Då behövs så här mycket personal."
Ett problem med det är att dementas tillstånd försämras. Ibland snabbt. Efter ett tag kommer nog Kalle att ha helt nya, och garanterat större, behov. Hur ska det åtgärdas?
Jo, säger Socialstyrelsens Anders Printz, socialnämnderna måste göra uppföljningar av Kalles behov.
Hm!
När jag jobbade inom den kommunala äldrevården, fanns det vårdbedömare som bestämde vilka behov patienter hade. Och med ojämna mellanrum gjordes det vårdtyngdsbedömningar för att avgöra hur mycket personal vi borde vara.
Det var intressant, som kuriosa.
Bemanningen förändrades ju inte.
Och alla patienter fick samma basala vård, vare sig de hette Kalle eller något annat. Mer än så hade vi inte tid till.
Så en vårdverklighet där socialnämnder ständigt ränner runt på äldreboendena och delar ut mer personal känns inte helt diskbänksrealistiskt.
Nå, vem vet, kanske kommer Socialstyrelsen att slå världen med häpnad, med listiga regler och ännu listigare sanktioner.
Men om kommunerna börjar följa dessa nya, stränga regler: Till vilket pris sker det?
Reglerna ska ju bara gälla demensboenden, inte andra äldreboenden.
Man kan ana risken att personalresurserna flyttas från äldreboendena till de reglerade demensboendena. Eller att alla demensboenden mystiskt döps om till äldreboenden...
Anders Printz säger att reglerna senare kan komma att gälla all äldrevård.
Finemang - men HVB- hemmen, då? Där bor sköra ungdomar som är lika utsatta som dementa åldringar, och där har enorma missförhållanden avslöjats av Socialstyrelsen.
Bör inte bindande regler om bemanning utifrån de boendes behov införas även där?
Vi kan inte bara reglera den del av vård- och omsorgssektorn som ofta är i fokus därför att stora delar av befolkningen, och därmed politikerna, är engagerad i den. Och det finns rimligen en fara för att resurser sugs dit från mindre populära delar.
Visst, Socialstyrelsen måste börja någonstans. Någonstans är bättre än ingenstans. Men vi får inte glömma resten.
1998, efter en debatt om vanvård inom äldreomsorgen, kom Lex Sarah. Det är den ypperliga lag som tvingade äldrevårdspersonal att rapportera missförhållanden.
Först i år började den omfatta barnen på HVB-hem. Det tog alltså 13 år. Något att tänka på nästa gång det larmas om brister i äldrevården.