FAMILJEPOLITIK
Vad nu då, tänker ni konfyst, talar vi om KD-bidrag till blyga transor? Har Hägglunds heliganer blivit queera? Ni är misstänksamma. Med all rätt, ska det strax visa sig.
Ingenting har hänt; KD är fortsatt intolerant mot människor som inte passar in i urgamla, av religionen noggrant inpiskade normer. Partiet försöker bara erövra politisk mark genom att manipulera språket.
I går på SvD Brännpunkt presenterade KD:s familjepolitiska arbetsgrupp - Emma Henriksson, Charlie Weimers och tre till - sitt förslag till ny familjepolitik. Den liknar KD:s gamla familjepolitik, fast på steroider. Gruppen vill höja vårdnadsbidraget till 6 000 i månaden - lika mycket som en barnomsorgsplats sägs kosta. Till föräldrar som varken nyttjar barnomsorg eller vårdnadsbidrag vill man ge ett "barnskatteavdrag". Antagligen är det en innovation för att föräldrar som bor i kommuner utan vårdnadsbidrag ska kunna få hemmafruunderstöd, de också. Dessutom vill man bygga ut föräldraförsäkringen.

Detta projekt går ut på att odla hemmafruar; för säkerhets skull vill man skrota både pappamånader och jämställdhetsbonus. Och man hävdar envetet att Sverige vimlar av människor som drömmer om hemmafrulivet - i förtvivlad tysthet. Ty, skriver KD-kvintetten, "det krävs mod för att bryta normen om två heltidsarbetande föräldrar".
De ut­­trycker sig cyniskt, måste man säga. KD har ju ingen pardon med människor som bryter mot samhällets kardinalnorm: heteronormen. Ack, nej; för HBTQ-individer förordar Kristdemokraterna en strikt "antirelationslinje": inget äktenskap och inga barn, vare sig genom adoption eller insemination. Däremot gärna tvångssterilisering! Men KD:s intolerans mot en minoritet hindrar alltså inte Emma Henriksson & Co. från att stjäla uttrycket "bryta normen" - ett uttryck som HBTQ-rörelsen har skänkt en positiv laddning, till priset av spe, förföljelse och död.
Så ytterst smakfullt.
KD vill förstås inte alls bryta några normer. De vill återupprätta normen som säger att mannen ska försörja familjen medan kvinnan stannar hemma med barnen. Det är en norm som har förlorat i kraft, men den är långt ifrån död; det tar längre tid än några årtionden att avliva djupt rotade föreställningar om manligt och kvinnligt.
Varenda förbaskad reklamfilm för tvättmedel, varenda reportage om cupcakelycka, spelar på de idylldrömmar och det dåliga samvete som hemmafrunormen föder.

För många kvinnor i Sverige, tillhörande minoritetskulturer, är KD-normen fortfarande på riktigt. Den är benhård. Dessa kvinnor har oerhört långt till arbetsmarknaden. Nu vill KD betala för att göra den ännu lite längre. Med taggat vårdnadsbidrag och utbyggd föräldraförsäkring vill man se till att fler kvinnor låses in i arbetslöshet och maktlöshet, att fler barn missar förskolan och en oöverträffad chans att lära sig naturlig, helgjuten svenska.
Tack och lov är det dock otänkbart att Moderaterna och Folkpartiet skulle slänga arbetslinje, jämställdhet och integration överbord för att ge KD ett köttben - ens om partiet ser ut att åka ut ur riksdagen 2014. Eller hur?