Jag var nyligen i Italien för första gången. I Rom. När vi hade hivat in väskorna på hotellet bar det av till Piazza Navona. På vägen dit förklarade mina reskamrater hur underbart vackert torget är: proportionerna, de två fontänerna på ömse sidor om... "Å, där framme ligger det, titta, jag ser det, kom, kom!"

Där låg det. Men jag såg inga underbara proportioner och ingen skönhet. Allt jag såg var en tät matta av vita, oformliga t-shirts, uppburna av glasslurpande, iphonefotograferande, souvenirshoppande turistjävlar. Och försäljare, förstås, och kroginkastare och stackars krakar som låtsades vara statyer av Kleopatra och romerska soldater i den tjugofemgradiga värmen.

Reskamraterna var bedrövade, chockade. De hade varit där många gånger tidigare och turister hade det alltid funnits, fler för varje gång de återvände - men detta. Detta! En smärtgräns hade nåtts. Det gick inte att se torget längre. Bara turister som iakttog turister.

Nästa dag gick vi till Fontana di Trevi, som jag inte heller såg. Rader av sittande turister indikerade var Spanska trappan låg. Sankt Petersplatsen var fylld med brungula trästaket för att hålla ordning på köerna. Sankt Peterskyrkan påminde om Centralstationen i Stockholm när det är snökaos i tågtrafiken.

Vatikanmuséet var fantastiskt, men jag lade stor energi på att blänga på turister som betraktade konstverken genom sin iphone eller ipad. Det finns bilder av statyerna på nätet, era puckon! Här har ni chansen att se dem på riktigt, i naturlig storlek, och så glor ni på dem genom er telefon. Underbart.

Jag var bitter och omskakad. Och jag var Old Europe. Jag upplevde, på svettcellsnivå, den gamla världens relativa försvagning och tillväxtländernas ökande rikedom och inflytande.

På 60-talet var det turistande "ugly Americans" som retade upp européerna med sina sedelbuntar och sin skränighet - det vill säga, sin närvaro. Nu är det kineser, ryssar, indier och andra nykomlingar i välståndsligan som devalverar värdet av turism. För så är det, oundvikligen: ju fler som kan besöka Sixtinska kapellet, desto mindre blir upplevelsen värd, både som ögonblicklig njutning och som statustrofé.

Förr eller senare kommer den rika världen att överge alla de vanliga turistmålen och semestra på ställen som absoluta Sydpolen, eftersom det bara finns en sydpol och det är förskräckligt omständigt och dyrt att ta sig dit. Och oavsett hur mycket polturisterna fryser, kan de njuta av vetskapen att de tillhör en elit. Sånt slår Michelangelos takmålningar med hästlängder.

Kallbrand kommer i själva verket att bli det nya svarta. Ända tills priset på resor sjunker och den globala medelklassens standard ökar tills massorna får råd att åka till de budgethotell som lär sprida sig utåt från absoluta Sydpolen. Och så småningom kommer larmen från FN:s klimatpanel om att det ymniga polsemestrandet äventyrar planetens hälsa på ett alldeles nytt och otippat sätt.

Så det är bara en tidsfråga innan gemene man kan köpa små souvenirkopior av månen, på månen. Och betrakta jordens mäktiga rundel via rutan på sin telefon.

Då reser jag också dit. Fast inte som turist, utan som seriös kulturkonsument. Turister, det är alla de andra jönsarna.