"När ska vi slippa alla dessa fruntimmer som förgiftar debatten?", skrev den respekterade krönikören i gårdagens Aftonbladet. Feministerna - eller "kvinno-kvinnorna" - är som en sekt: "Ve den som uttrycker sig fel! Ve den som kanske inte håller med om att det sedan historiens gryning pågått ett 'lågintensivt krig' från mannens sida - mot kvinnan! Ve den som inte förstår vad som menas."
Allt började med att Kadhammar, i en krönika, raljerade över Annie Lööfs floskler. Det upprörde Eva Bofride, politisk redaktör på Gotlänningen. Hon tog Kadhammars avhyvling som ett exempel på att kvinnor kritiseras, mer än män, om de talar mycket, är högljudda och har bestämda åsikter, samt egen klädstil.
Kadhammar genmälde i går att Bofride kopplat ihop honom "med åsikter jag aldrig har haft". Han har rätt; han generaliserar inte om kvinnor i sin text. Men sedan trillar argumentation ut över en brant. Kadhammar hävdar att "det är omöjligt att försvara sig" mot Eva Bofrides angrepp. För "sådant är debattklimatet".

Struntprat. Han hade kunnat försvara sig utmärkt med två meningar. Han ville inte. Han ville ta tillfället i akt att påstå att luften är tät av hysteriska feminister och att förtryck av kvinnor i hög grad är en myt. För att visa hur bagatellartat problemet är, ställer han frågan: "Har någon på denna sida första världskriget dömt en kvinnlig politiker efter kläderna?"
Låt oss ta frågan på allvar: Första världskriget slutade 1918. 1919 fick kvinnor rösträtt. 1921 fick gifta kvinnor bli myndiga vid 21 års ålder. Innan dess var hustrur omyndiga. 1951 kunde en kvinna bli förmyndare för sina egna barn, om maken dog. 1960 infördes lika lön för lika arbete. 1981 fick kvinnor rätt att behålla sitt efternamn vid giftermål. 1983 fick kvinnor rätt att utöva alla yrken.
Men under hela denna vandring mot ökad jämställdhet har kvinnor alltså, i grunden, mätts med samma hederliga måttstock som män?

Låt oss vara generösa och anta att Kadhammar talar bildligt: brist på jämställdhet ligger rätt långt tillbaka i tiden. Okej. När upphörde problemet? Årtal, tack. 2002?
2002 visade en kartläggning att 60 svenska kommuner inte gav ett öre i bidrag till någon kvinnojour. I Övertorneå fick jouren lika mycket - 10 000 kronor - som skoterklubben. Ju fler män som satt i kommunfullmäktige, desto mindre pengar blev det, enligt studien. Kommunherrar i tv försvarade sig med att i deras kommun existerade inte våld mot kvinnor.
Detta gjorde feminister arga. Blev de för arga, Peter Kadhammar? Var de rabiata "kvinno-kvinnor"? Eller var de lagom upprörda? Visa oss hur ett lagom uppror ser ut, du vise vite heterosexuelle man.
Enligt Mediearkivet har Peter Kadhammar aldrig skrivit om kvinnojourer. Det är det ynkliga: han strosar som en uttråkad turist igenom kvinnokampens historia, över en frihetskamps osköna, skrikiga slagfält, och hamnar i nuet. Det på många sätt jämställda nuet. Och tycks säga: Jämställdhet, den tar väl alla för given, den har vi haft sedan Hedenhös. Varför är feminister så argsinta!?
Om han nu ens tycker att jämställdhet är önskvärt. Texten förvirrar. Den kunde ha haft rubriken "Jag är ju inte sexist, men..."

Expressen rättar: Första världskriget slutade 1918, inte 1914 som vi först skrev. 1914 började första världskriget.