Härom dagen såg jag ett seminarium på SVT Forum med bland andra Ulrica Schenström, statssekreteraren som inte borde ha fått sparken av Fredrik Reinfeldt.
Hon sade många kloka saker. Det gör ofta politiker när de har lämnat dagspolitiken och partipiskan. Men en sak höll jag inte med om. Schenström sade att hon "värjer sig" mot enkelt tal om att det behövs mer personal i äldrevården. Det viktiga är inte hur många de är, utan vilka de är - att personalen är intresserad av att hjälpa människor, precis som folk på banker bör vara intresserade av ekonomi.
Många tänker kanske så. Det låter väl rätt rimligt. Men om man har jobbat inom äldrevården vet man att det inte är så.

Äldrevård är ett kroppsarbete. Man går och går och går. Och lyfter, drar, vänder, snavar, plockar upp tusen tvättlappar, plasthandskar och klädartiklar från golvet, diskar, dammar, tvättar kläder, skurar golv och vattnar blommor. Man blir trött, det gör ont.
Och så ska man bedriva sjukvård: ge medicin, lägga om sår, byta katetrar, smörja och vara uppmärksam på nya symptom. Sist - men INTE MINST, eller hur? - ska man visa omsorg. Hålla i en hand, prata lite strunt, sjunga en sång, lägga någons hår, ta en promenad.
Ju färre man är i personalen, desto mer måste man stressa. Och prioritera. Först kommer patienternas hygien och matintag. Men om man är stressad, matar man snabbare. Och ger nog upp lättare, om någon inte vill äta. Den medicinska vården får inte misskötas. Men är man stressad, kan det bli slarvfel; nya krämpor kan missas. Städning och tvätt får man inte strunta i. Det här är ju Sverige.
Sist kommer omsorgen. Så är det bara. Sist kommer omsorgen.
Enligt min erfarenhet kan alla utom verkligt störda människor klara omsorgen galant, även om de bara har halkat in i vården. Och så finns det de som utbildar sig noggrant och drömmer om att bli vårdänglar, men som förvandlas till hårdhänta monster när de gamla inte dyrkar dem ordentligt.

Inga särskilda människor passar bra i äldrevården. Men det är en särskild arbetsplats. Relationen mellan vårdare och äldre påminner en del om den mellan föräldrar och barn: skillnaden i makt är enorm. Och de med mindre makt kan vara mycket påfrestande: irrationella, tjatiga, våldsamma. Det kan bero på demens, smärtor, rädsla eller depression. Eller på institutionalisering: världen blir liten och trång, självupptagenheten växer, vuxenskapet vittrar bort.
I en sådan miljö räcker det inte att personalen har goda intentioner och är allmänt "snäll". Sådana kvaliteter dukar lätt under vid stress. Man måste ha ett professionellt förhållningssätt; då blir man uthålligare. Det måste råda god arbetsmoral; där har arbetsledarna ett stort ansvar. Och tidsfaktorn är enormt viktig. Om man inte har tid till omsorg, blir omsorgen garanterat lidande.

Numera lovsjunger alla politiker "individanpassad" äldrevård. Förutsättningen för att denna utmärkta filosofi ska bli verklighet är - TID! Det vill säga PERSONAL!
Ju mindre tid, desto mer löpande band-vård. Ju mer personal, desto bättre individanpassning. Den gamla kan få håret lagt, gå en promenad, bli sedd och lyssnad till. Det är valfrihet - på riktigt. Det är frihet.