Ann-Charlotte Marteus

Nationalstaten som vi glömde

Publicerad

Kommer ni ihåg när Stefan Löfven sa: "Det finns en gräns för hur stor flyktinginvandring vi kan ha. Statens första plikt är mot svenska medborgare."

Nej, det kommer ni inte ihåg, för det har Stefan Löfven aldrig sagt. Och det är förståeligt. Ingen svensk vill riskera att kallas "SD-älskare" eller "fascist" i varenda socialt medium och på en driva av ledar- och kultursidor.

Men inom akademin är det inte märkligt att hävda att det finns en konflikt mellan det nationella egenintresset och stor flyktinginvandring. Den ställs inte på sin spets i första taget, eftersom Sverige är ett rikt land. Men den finns. Och nu när vittnesmålen duggar om att skolor och socialtjänst går på knäna runtom i landet börjar den bli reell.

Så hur ska vi prioritera?

 

Frågan väcker starka känslor: oro, vrede – samvetsstress. Det är helt rimligt; ett pris vi får betala för att vi har det så osannolikt mycket bättre än så många andra.

Men känslor kan inte regera allena. Det kan vara en bra idé att hålla huvudet lite svalt och tänka efter. Till sin hjälp kan man då ta historieprofessor Lars Trägårdh. Han benade upp begreppen i radions Studio Ett förra veckan:

Det finns två starka, konkurrerande ideal i Sverige. Det ena är medborgaridealet eller folkhemsidealet: i nationalstaten Sverige jobbar landets medborgare, betalar skatt och förtjänar rättigheter.

Det andra idealet är, som Trägårdh uttrycker det, "organiserat kring en retorik om mänskliga rättigheter". Här prioriteras relativt öppna gränser och migration. Nationalstaten ses som exkluderande, smått omoralisk.

 

Men, slår professorn fast, bortom denna retorik är all politik fortfarande lokal och nationell. Vi ska självklart öppna våra hjärtan efter förmåga, men "statens första skyldighet är mot medborgarna. Allt annat är frivillighet och välgörenhet."

Det är en minst sagt kontroversiell hållning i dagens Sverige. Mänskliga rättigheter tolkas av många som att alla människor som kommer till Sverige - inte bara asylsökande, nödvändigtvis, utan även EU-migranter och papperslösa - egentligen har samma rätt till svensk välfärd som en medborgare/skattebetalare.

Men hur hållbar är en sådan modell i längden?

 

Den välfärd vi har i Sverige beror inte på riklig nederbörd av manna från himlen. Den är en följd av att vi har ett suveränt fungerande samhällskontrakt: en överenskommelse om att alla som bor här arbetar, betalar ordentligt med skatt och får ordentlig hjälp när behov uppstår. Den minoritet som inte kan försörja sig, sörjs beredvilligt för av kollektivet.

Viljan att ta emot flyktingar är stor. Men resurserna är begränsade. I synnerhet om inget mirakulöst görs åt det stora sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda. Om resurserna tänjs för mycket och för länge - om skolan, vården, socialtjänsten inte levererar, om många svenskar börjar känna sig undanknuffade eller uteslutna från samhällskontraktet - då riskerar bygget att krokna.


Lars Trägårdh säger att det är skillnad på de plikter vi har mot en fattigpensionär i Malmö och en flykting från Syrien. Man må haja till, men om man tänker på saken är det så det måste fungera i längden, hur man än vänder och vrider på saken:

Förutsättningen för att Sverige ska kunna och vilja ta emot "flyktingen från Syrien" på ett bra sätt är att landet fungerar väl. Förutsättningen för det är att samhällskontraktets legitimitet bibehålls. Förutsättningen för det är att staten gör sin plikt mot "fattigpensionären i Malmö".

Och staten, det är Stefan Löfven.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida