Efter morden i Malmö har poliser blivit The good guys, de som måste få mer resurser och befogenheter för att kunna frälsa oss från brott. Många tycks ha glömt att svensk polis stundom utmärker sig genom sin inkompetens, lathet och förmåga att sitta på folk tills de dör.
En blodisande påminnelse om vårt rättsväsendes mörka sida påminns man dock om när man läser - den finns på nätet - intervjun i Läkartidningen med "narkosläkaren", den kvinnliga läkare som åtalades för att ha dödat ett barn.
Läkaren berättar om hur hon blev hämtad på sjukhuset, till Solna polisstation, utan att få veta varför. Där tvingades hon klä av sig naken. Åter påklädd, sattes hon i en cell. Timmarna gick. Hon visste fortfarande inte varför hon var där. Sedan blev det förhör. Hon visste fortfarande inte varför hon var där! När hon bad om advokat fick hon veta att det kunde ta flera dagar att få en sådan. På kvällen dök en advokat ändå upp. Det berodde på att läkarens chef hade blivit orolig och kontaktat advokat Björn Hurtig.
Historien påminner som en Kafkainteriör, eller någon amerikansk film om korrumperade sheriffer i djupaste Sydstaterna.

De svenska poliser läkaren möter framstår som korkade, okunniga översittare. De kan inte förklara skillnaden mellan dråp och mord för henne. När hon nämner att hon har använt natriumklorid, alltså koksalt, börjar de - liksom senare åklagaren - tala om detta som ett gift! Under utredningens gång kommer läkaren att möta enorma kulturbarriärer: rättsväsendet har ingen aning om hur hennes yrkesvärld fungerar. Och man visar ingen nyfikenhet att lära, utan i stället enfald och fientlighet.

Det här är ett extremt viktigt vittnesmål, även om det är just bara ett vittnesmål. Berättelser från människor som har behandlats illa av polis hörs visserligen då och då, men berättarna är ofta unga, invandrare och/eller tillhör socialgrupp 3. Här får en välartikulerad person med hög status berätta utförligt i ett reportage. Och den här gången reagerade rättsväsendet snabbt. Polisen ska göra en internutredning.
Tanken som slår en, när man läser artikeln, är att polis och åklagare inte behöver mer befogenheter, utan mindre. Sverige borde naturligtvis ha vad som i USA kallas Miranda Rights, lagen som tvingar polisen att genast informera en misstänkt om hennes rättigheter, till exempel rätten att tiga och rätten till advokat. I bananernas Sverige har man rätt till advokat först när man anses "skäligen misstänkt". Då har man också rätt att bli informerad om vilken misstanke man är föremål för. Men innan man blir skäligen misstänkt kan polisen förhöra en "upplysningsvis".
Narkosläkarens berättelse illustrerar vilket övergrepp den ordningen kan innebära i praktiken. Och det är kanske inte konstigt om rättsväsendet blir inkompetent när dess representanter vadar i denna sörja av otydliga gränser, bekväma privilegier och brist på motstånd.
Individens ställning i förhållande till den svenska rättsstaten måste stärkas. Kanske kan det ske med hjälp av ett EU-direktiv som är på frammarsch i Bryssel: en sorts Mirandavarning för Europa. Det är bara att hoppas att direktivet blir skarpt nog, i svensk lag, för att leda till verklig förändring i vår aparta utkant av civilisationen.