Exempelvis att vi är världens mesta individualister. Men i fredags gled mungiporna i backen när Staffan I. Lindberg, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, avslöjade att de demokratiska reflexerna hos unga svenskar mellan 18 och 29 år är oroande svaga. (DN 3/6)

Nå, reflexerna hos de äldre är inte heller så glädjande: nästan en fjärdedel av svenskarna, totalt, tycker att det vore "ganska eller mycket bra" om Sverige styrdes av en "stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller val". De unga var dock lite mer positiva än de äldre till diktatormodellen. Och de skiljer ut sig även på andra sätt:
15 procent säger uttryckligen att de inte tycker att demokrati är viktigt, och många kan tänka sig att sälja sin röst.
Vördnaden för demokrati och demokratins centrala handling, röstandet, tycks alltså brista, i synnerhet hos unga. En förklaring är säkert att det inte finns någon tydlig "bad guy" längre, ingen fiende som gör demokratin till hjälte i ett engagerande drama. Förr fanns Brezjnev, Ceaucescu, Franco, Pinochet - hur många som helst. Det finns fortfarande diktaturer, men de flesta ligger långt bort, geografiskt och kulturellt.
Och kanske är inte demokratin lika förbunden med skimrande hopp som den var före murens fall. Öst är huvudsakligen demokratiskt i dag, men det är få som drömmer om att flytta dit. Däremot kan man lätt få intrycket att öst fortfarande vill fly till väst.

I dag måste kanske demokratin, i högre grad än förr, vinna anhängare på egna meriter. Det förutsätter att vi lär oss förstå den. Men hur är det med demokrati­undervisningen? "Demokratisk fostran" är en hörnsten i skolan, men vad får eleverna egentligen lära sig - på djupet?
Demokrati är ingen slafsig gyllene regel plus rösträtt. Det handlar om ett intrikat tankebygge med en lång, vindlande idéhistoria som alla, inte bara statsvetare, borde kunna.

Dessutom måste de unga lära sig att demokrati inte bara är "fint", utan faktiskt smart: I en demokrati kan eliter skifta plats vid makten genom val och slipper sålunda lönnmörda varandra. Extremt praktiskt. Och när människor kan tycka och säga vad de vill blir de inte till instabila tryckkokare. Och korruptionen minskar när medierna kan gräva och kritisera fritt, vilket får allt att fungera bättre. Och så vidare.
De unga måste dessutom lära sig att demokrati inte alltid är snabb och effektiv. Det tar tid att gå från idé till lag; det är ett pris vi får betala för att det ska skötas demokratiskt. Och det finns andra fördelar med långsamheten. Dels hinner folk vänja sig vid tanken
på det nya, dels hinner många experter och andra grupper i samhället säga sin mening. Eftertanke kan premieras framför populistiska pustar.

Tyvärr beter sig dagens politiker ofta som försäljare på ackord. De lyssnar in marknadens (medborgarnas) behov och rafsar raskt ihop en lämplig vara (politiskt förslag).
Eftertanke står inte högt på agendan, för då kan man missa reklamspotten i Agenda. Värderingar talas det lite om, när partierna vill bli bästa snabbmatsföretaget. Men, som sagt, en demokratisk stat kan aldrig, och bör inte, bli lika effektiv som McDonalds.
Om medborgarna inte inser skillnaden, är det kanske inte konstigt om en del tänker att "en stark ledare" skulle ge dem bättre service.