Svenska språket har svårt att töja sig tillräckligt för att rymma alla bidrag som politikerna drömmer fram. Vad gäller disciplinen "bidrag till barnfamiljer" är "barnbidrag", "föräldraledighet", "särskild moderskapspenning", "pappaledighet" och "vårdnadsbidrag" redan intecknat. Så miljöpartiet drar till med "barntid".
"Barntid" innebär att föräldrar som går ner på deltid under barnets tre första år ska få 2500 i månaden. Det går bra att mamma och pappa utnyttjar barntiden samtidigt.
Skälet till förslaget är detta, läser jag på mp:s hemsida: "Runt en tredjedel av alla föräldrar upplever att de inte har bra balans i livet. Mellan 50-60 procent uppger att minskad arbetstid skulle leda till bättre balans. Föräldrar har mindre tid för sig själva än personer utan barn."
Vilken ljuvlig smörja. Barn tar upp sina föräldrars tid! Föräldrar befinner sig helt enkelt i ett slags nedbrytande - innanförskap?
Och vad i hela fridens namn betyder "bra balans i livet"? Vem har bra balans i livet? Människor i koma har bra balans i livet. Spädbarn kan ha bra balans i livet, åtminstone när de ammar. Tibetanska munkar med guldmedalj i meditation upplever balans i livet under några skimrande ögonblick då och då. Det kan de leva på i åratal.
I regel är livet för dem, liksom för oss andra, en balansgång på slak lina. Obalans är liksom en av biverkningarna när man har en utvecklad frontallob, när man är en tänkande, kännande, drömmande människa.

Föreställningen att mer ledighet skulle leda till mer balans säger bara en sak om vår tid: Vi har redan för mycket ledighet. Vi har blivit ledighetsnarkomaner. Ju mer ledigt vi får, desto mer växer kulten kring det perfekta jaget, det perfekta familjelivet, det perfekta huset och den perfekta semesteridyllen.
Ge folk mer ledighet och de kommer att börja bygga ut sina jämrans garage.
Intervjua dem igen om tio år och de kommer fortfarande att klaga över bristande balans eller knepiga livspussel eller vad det nu kan vara för vällevnadskliché som regerar på 2010-talet.

Att erbjuda medborgarna mer ledighet har blivit en blodsport för partierna i den politiska mittens rike, och miljöpartiet tillhör elitskiktet. Minnens I friåret?
Denna vurm kunde ursprungligen förklaras med att partiet är kritiskt till det moderna livets konsumtionscirkus. Människor bör leva enklare, inte minst av miljömässiga hänsyn, resonerade miljöpartiet.
En sådan hållning borde rimligen leda till intensiv opinionsbildning för att människor frivilligt ska gå ner i standard om de vill ha mer tid för familjen eller något annat projekt: tagga ner, jobba mindre, odla din trädgård.
Men mp skiljer sig inte från mängden. De vill ge väljarna skattefinansierad ledighet så att de slipper ställa bilen.
Det gör att miljöpartiet i praktiken blir väldigt likt ett annat konservativt litet parti som gillar familjeliv, nämligen kristdemokraterna. Mp försöker hävda att det är enorm skillnad mellan vårdnadsbidraget och "barntiden", men jag har inte fått kläm på vad den skulle bestå i.
Förhoppningsvis är likheterna tillräckligt påfallande för att socialdemokraterna inte ska vilja ta i barntiden med tång, om de skulle vinna nästa val. Men risken finns att vänsterblocket i stället får för sig att utöka föräldraledigheten, vilket både s och v har varit inne på.
För det är ju inte att tänka på att barnfamiljerna skulle lämnas helt utan bistånd i det obalanserade innanförskap där de nu stretar fram.