Alla som hävdat att motståndet mot massavlyssningen kommer från en liten extrem klick, "någon slags Stureplanselit" som statsvetaren Stig-Björn Ljunggren påstod, verkar ha haft fel.
Det är väldigt oväntat och otroligt glädjande. I vanliga fall brukar folk i allmänhet nämligen vara för avlyssning. Det gamla argumentet om mjölet i påsen används ofta av dem som glatt bjuder in polisen i vardagsrummet, "för vi har ingenting att dölja".
Den som hävdar rätten att få vara i fred anses bära på mörka hemligheter eller åtminstone skydda dem som gör det.
Under de senaste fem åren har mängder av integritetskränkande lagar stiftats, och ingen av dem har väckt några folkliga protester.
I höst träder exempelvis Datalagringsdirektivet i kraft, som innebär att tele- och internetoperatörer måste lagra all information om vem som ringt, messat eller mejlat vem och dessutom var mobiltelefonerna var vid tidpunkten för samtalet. Det är information som säger rätt mycket om våra liv det också.
Nu blev direktivet inte lika vansinnigt som det kunde. Dåvarande justitieminister Thomas Bodström drev nämligen stenhårt i EU att operatörerna också skulle lagra allt vi sagt och skrivit, alla sajter vi besökt, allt vi gjort på nätet. Ja, just det, i stort sett samma sak som det FRA nu ska göra.

Därför är det förvirrande att Bodström i dag går ut så hårt i sina attacker mot FRA. Han påstår att han är stark motståndare till massavlyssning, men det var ju exakt massavlyssning han ville åt med datalagringen. Enda skillnaden är att han ville att polisen skulle få tråla i alla oskyldiga svenskars nätliv, medan det nu är försvaret som ska få göra det.
Kanske ser vi ändå en vändpunkt. Inte för att jag tror att Bodström har ändrat sig, hans svassande för FRA-opinionen handlar bara om opinionstryck. Han är ju mån om att vara populär, bevars.

Inte heller känner jag någon trygghet i Mona Sahlins löften om att riva upp FRA-lagen. Hon vill ju heller inte specificera vad hon vill ha i stället. FRA är ett gammalt s-förslag och kommer tillbaka med en s-regering om inte koalitionspartierna sätter stopp.
Maria Wetterstrand ville när jag frågade henne inte sätta en slopad FRA-lag som ett absolut mp-krav i en regeringsförhandling, men nog inser hon chansen att profilera miljöpartiet som det enda verkligt frihetliga partiet.
Jaja, brukar cynikerna då säga. Det skulle väl inte ge så många röster. Men det FRA-debaclet ändå har visat är att även svenskar har en gräns.
Ingvar Åkesson, chef på FRA hävdade i helgen att motståndarna helt missuppfattat frågan och undrade: "Hur kan så många tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?"
Hans uppfattning brukade vara svenskarnas. Staten vill oss väl, alltså får den göra som den vill. Nu har vi yrvaket insett att det kanske inte är så smart. Kanske måste vi själva värna vår frihet i stället för att alltid lägga det ansvaret på staten.
För de ansvariga politikerna tycks emellertid vår upprördhet inte vatten värd. Olof Lavesson, moderat riksdagsman från Skåne, beklagar sig över folkstormen med motivet att han kan missa viktiga mejl bland alla protester.
En väljare som är arg över massavlyssningen är alltså i hans ögon per definition en oviktig väljare, en väljare som stör honom i hans jobb. Det säger mycket om den politiska kulturen i riksdagen. Själv hoppas jag att väljarna i Skåne minns det vid nästa val.