Det är för det första en sexistisk myt att det finns en blyg, heltäckande mödomshinna som förste man till kvarn har äran att sticka sitt spjut igenom, med jungfrulig blodsutgjutelse som följd.
Det är förstås en myt som har drömts ihop av män som inte direkt är ledande experter på menstruationscykeln, eller på något annat som har med kvinnors verklighet att göra.
Sådana myter borde svensk sjukvård inte hålla under armarna. Än mindre, naturligtvis, borde svensk sjukvård hjälpa kvinnor att böja rygg för oskuldskulturer.
Kan man tycka. Men bortom principerna är detta en djupt komplicerad fråga. Det finns faktiskt ingen bra lösning. Det finns bara mer eller mindre dåliga lösningar.
Jag tycker att den minst dåliga lösningen är att läkarna fortsätter att genomföra dessa sorgesamma ingrepp när det är nödvändigt för en kvinnas välfärd. Och operationen ska förstås vara skattesubventionerad.

Om landstingen skulle vägra att "rekonstruera" mödomar skulle det åsamka en liten grupp kvinnor ofantlig ångest inför framtiden och bröllopsnatten. Kanske rentav livsfara. Och risken finns väl att samma sak skulle hända som när aborter var förbjudna: kvinnor som avvisas från landstingets mottagningar ser till att få operationen gjord ändå, till vilket pris som helst och i värsta fall av vem som helst.
Ett argument mot ingreppen är att det är fel att genomföra kirurgiska ingrepp "utan medicinsk indikation", som kd-politikern Chatrine Pålsson Ahlgren sade i Ekot i går.
Men det bryts ju regelbundet mot den principen redan. Aborter, kejsarsnitt och estetisk plastikkirurgi kan genomföras av sociala eller psykologiska skäl - med andra ord på "svensk, kulturell indikation".
Nu är Sverige mångkulturellt. Det innebär inte att staten har blivit värdeneutral; centrala värden ruckar vi inte på.
Kvinnlig omskärelse, exempelvis, är förbjuden och ska så vara. Men att tillåta mödomshinneingrepp för att skona en vettskrämd kvinna borde vi kunna sträcka oss till.

Samtidigt måste man fråga sig hur avgörande dessa operationer egentligen är för de hjälpsökande kvinnornas säkerhet. Hur välinformerade är deras beslut? Är de livrädda av goda skäl? Eller vill de opereras mer på grund av skuld och skam än därför att de vet att de svävar i stor fara?
Och med tanke på att långt ifrån alla kvinnor blöder under det första samlaget - är brist på blodvite i sig livsfarligt inom en oskuldskultur, eller finns det i praktiken en insikt om att kvinnor är olika?
Jag vet inte. Och det är förstås allt för få i Sverige som kan det här ämnet ordentligt.
Det behövs mer kunskap - och den kunskapen måste omsättas i information och stöd när kvinnor söker hjälp i sjukvården.
Det räcker inte att de möts med empati. De måste också mötas av kulturell kompetens.
Men just det faktum att landstingspolitiker inte har känt till att ingreppen länge har utförts - att operationerna har skett liksom i ett mörkt hörn av välfärdsapparaten - säger en del om hur styvmoderligt icke-svenska problem kan hanteras av det svenska samhället.
Det är långt till den punkt då vi kan säga att kampen mot hedersvåld, och för jämställdhet, i nysvenska kulturer har förts så framgångsrikt att kvinnor inte behöver tricksa med sina underliv för få ett drägligt liv.
I väntan på den gyllene tidsåldern har vi att välja mellan mer eller mindre dåliga lösningar. Och då är det svårt att se vilket värde som skulle övertrumfa den enkla medmänskligheten.