Ann-Charlotte Marteus

Det är jag som är åsiktskorridoren

Publicerad

Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration.

Minnet är förrädiskt, men jag tror att min korridorbyggarkarriär började på allvar 2002, i samband med FP:s krav på språktest. Det var ungefär vid samma tid som kväljande dunster av islamofobi nådde oss från Danmark. Jag, som många andra, fruktade att den danska sjukan skulle smitta. Nu gällde det att rida spärr.

Samtidigt började SD att synas på kartan. Bara tanken att Sverige skulle kunna få ett så vedervärdigt parti i riksdagen var outhärdlig. Och därtill förolämpande. Sverige var ju Sverige, det exceptionella undantaget, den humanitära stormakten.

Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.

Här ingick alla texter som ifrågasatte Sveriges förmåga att klara stor invandring på kort tid. Sådana texter sorterade jag inte under "arbetsmarknad", "bostadsmarknad", "välfärd" eller "utbildningsväsen", det vill säga politik. Jag sorterade dem under moraliska brott: "rasism", "egoism", "ondska".

Arbetet med korridoren gick bra, tack. Fast jag uppfattade det inte som en korridor. Åsiktskorridoren har samma magiska egenskaper som Doctor Whos Tardis: När man är inne i dess värme verkar den oändligt stor; lika stor som Sanningen. Det är först när man med akut samvetsångest tar ett steg ut som man upptäcker hur smal den är. Och krympande.

Under tiden i korridoren fick jag mycket rasistmejl. Men så började andra mejl komma, sorgsna, oroliga meddelanden från anständiga människor. Särskilt ett grep mig. Det var lågmält: "Ann-Charlotte, om jag är rädd att invandringspolitiken inte fungerar, men absolut inte vill rösta på SD, vad ska jag göra? Vem ska jag rösta på? Snälla, svara."

Jag svarade inte. Att samtala med någon som gick och tänkte på "volymer" var tabu. Som att dansa vals med Kent Ekeroth.

Men det var ett moraliskt och intellektuellt nederlag att inte svara. Det gnagde i mig.

Annat började också gnaga. När Expressens Anna Dahlberg för ett par år sedan skrev att bostäder började bli ett problem i migrationens kölvatten, ansågs hon fiska i grumliga vatten. Det hade blivit helt illegitimt att tala om rent praktiska, i längden oundvikliga, problem.

Klimatet började kännas väl osunt.

Men så har det fortsatt. Härom dagen debatterade en folkpartist och en miljöpartist på Twitter. Liberalen undrade hur kommunerna ska klara ytterligare 400 000 asylsökande på några år. MP-politikern svarade: Sån retorik göder de mörka krafterna.

Enkla fakta klassas alltså som ondsint "retorik". Verkligheten är - fascistisk?

Så blir det när diskussion om migration (politik) helt likställs med rasism (moral). Och när rättmätig kritik av SD:s ideologi börjar riktas även mot dem som vill tala om migrationens praktiska konsekvenser.

Sverige blev inte som Danmark, tack och lov. Kanske hjälpte åsiktskorridoren. Men priset blev högt: självcensur på bred front, rädsla för att undersöka verkligheten förbehållslöst, minskad tilltro till argumentens makt. Och som resultat en fördummad offentlighet, moralfebriga politiker och samhällsproblem som borde ha uppmärksammats och åtgärdats för länge sedan.

Det blev en dyr korridor.


Följ Expressen Ledare på Facebook
för tips om fler ledare och krönikor.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag