Kommentaren fälls av Anthony Hopkins i en film, jag minns inte vilken, eller vad den handlade om. Jag minns bara repliken, för jag föreställer mig att skam skulle överväldiga mig om jag höll på att frysa ihjäl i en larvig skogsglänta eller slocknad bil:
- Hur kunde jag gå på den lätta: Att naturens krafter inte kommer åt mig bara för att jag har - kontokort och bredband. Vad trodde jag, att Antifrysmyndighetens Chokladtermosenhet skulle upptäcka och rädda mig via telepati?
Jag är vädermässigt överciviliserad. Mitt liv utspelar sig huvudsakligen i storstadens uppvärmda och ljussatta pölar av trygg komfort.
Avståndet mellan pölarna är kort: fem minuter här, tre minuter där.
När jag växte upp var det annorlunda. Stockholm hade ännu inte förvandlats till en inglasad galleria med jourhavande kaféer. "Ute" existerade fortfarande. Och minnet av ett fattigare, sjukare, mer sårbart Sverige levde än bland de vuxna. Därför kläddes man som barn i oanade lager av kalasbyxor, tröjor och raggsockor samt pjäxor.

Nu är det ingen ordning alls. Tonåringar har i långa tider trott att vägen till vuxenhet går via kallbrand, men 2000-talets köldförakt har varit absurt: killar som halkar runt i gympadojor och tröja, tjejer i midjekort vårjacka och - pumps, för i jösse namn. Jag såg en flicka i tunnelbanan som för säkerhets skull hade skor med öppen tå. Hennes röda nagellack var avskavt och hon trodde säkert att det var det jag stirrade på. I själva verket bar min Julia Caesarblick på en ärorik fråga från 1960-talet:
- Vad är det för hem du kommer ifrån, egentligen? Din mamma borde skämmas som låter dig gå ut så där!
Stockholmsföräldrar skäms inte längre över att de "låter sina barn gå ut så där". Det är synd. För det kan bli så kallt även i en storstad att man riskerar att få skämmas över sin terminala enfald.
Vintern 1987 var under några veckor groteskt kall. Hela staden försattes i undantagstillstånd.
Pendeltåget frös fast. Jag minns hur jag vankade av och an i ett tåg som hade fastnat vid Älvsjö station. Varje andetag utvecklades till ett vitt moln bland galonsätena. Det var fascinerande på ett väldigt överdjävligt sätt.
Tunnelbanan var också fastfrusen. Inte ens på perronger inomhus kunde man stå stilla och vänta. Det klapprade och knattrade av stövelklackar när människor gick fram och tillbaka över golvmosaiken för att hålla värmen. Jag frös fastän jag hade tredubbla jeans.
För några år sedan slog det mig, en vinterdag, att det inte klapprade alls på perrongen där jag stod. Jag såg mig omkring: alla hade mjuka skor. Många bar gympadojor.

Men gympaskobrigaden är förstås ett gäng lyxlirare. Det finns de som fryser utan att ha valt det. När jag skyndade ner i tunnelbanan i går morse stod det en gammal man vid foten av trappan. Hemlös. Han hade många lager kläder, till och med en rejäl rock. Men inga vantar. Han stod stilla med böjda, svullna, hårdhudade fingrar, kanske för att han inte vågade sig upp mot gatan och kölden.
Då skämdes jag på mitt vänligt överciviliserade vis, medan jag hastigt såg mig omkring efter någon som såg ut att tillhöra Antifrysmyndigheten, som skulle kunna lösa problemet utan att jag kom för sent till jobbet eller på annat vis tvingades kompromissa med min bekvämlighet.
En mer fruktbar strategi vore möjligen att peta ner ett extrapar vantar i väskan under den kommande köldknäppen, så att man har till hands om någon annan har tappat sina.
För att hålla skammen i schack. Antifrysmyndigheten finns ju liksom inte.