PROPP. När trafiken är tjock kommer bussarna inte fram. Ofta uppstår en ketchupeffekt - ingen buss på evigheter, sedan tre på rad. Som i sin tur hindras av bilköerna. Foto: Jan Düsing
PROPP. När trafiken är tjock kommer bussarna inte fram. Ofta uppstår en ketchupeffekt - ingen buss på evigheter, sedan tre på rad. Som i sin tur hindras av bilköerna.  Foto: Jan Düsing
Ann-Charlotte Marteus

Bilen är en man

Publicerad

Bilen är en privilegierad herre som har lärt oss att se på staden med stadigt manlig blick.

I går kom jag för sent till jobbet. Bussen, den långa kära mildblåa ledbussen, kom inte. Och kom inte. Och kom inte. Så där stod vi, en lång trasslig snodd av fåraktiga kollektivtrafikanter: kvinnor, skolungdomar, unga män, småtottar i vagn. Alla sorts människor, dock inte så många män i övre medelåldern.

Män åker ofta bil. Och sitter still i bil. Promenerar man längs S:t Eriksgatan i Stockholm när trafiken är tjock, vilket den ofta är, kan man se det testosteronglittrande pärlbandet: bil, man, bil, man, bil, man.

När trafiken är tjock kommer inte bussarna fram. Ofta uppstår en ketchupeffekt: ingen buss, ingen buss, efter tjugo minuter: tre bussar på rad. Och så troppar vi in, hur många som helst, i vår miljövänliga blå tub.

Som inte kommer fram! För att vi hindras av en armé av män som sitter i var sin jädra hög med skrot. Ett till två ton skrot per näsa. Livsfarligt skrot, om det träffar en gångtrafikant eller cyklist. Miljöfarligt skrot som förstör atmosfären och våra lungor.

Är detta ett skämt?!

Tänk om privatbilen hade uppfunnits i dag. Tänk er sedan att någon politiker hade föreslagit att vi skulle ta bort alla träd från stadens alléer, stycka parker, riva bostäder som stod i vägen för parkeringsplatser, preja ut cyklister och bussar och dra ner på tågbyggena - för att bygga massor med breda fula vägar så att bilister kunde köra fram, en och en, i avgassprutande stålschabrak. Och därtill göra det brottsligt för människor att gå över dessa vägar hursomhelst.

Det skulle framstå som den dummaste idén sedan Doramad, den radioaktiva tandkrämen.

Nå, nu har vi den bensindrivna hjulfarkosten. Och den gör förstås stor nytta på många sätt. Man vill ju helst inte cykla till akuten med brutet ben. Och alla bor inte i städer.

Men många, och allt fler, bor i städer. Städerna är till stor del byggda runt bilen, så helt kan vi inte avvara den.

Men vi borde tänka mycket mer på hur vi kan bygga bort den. Den borde vara undantag, inte regel - avvikande, inte norm. Ty den är ett fossil från ett ohållbart, patriarkalt 1900-tal. Vi vet det. Och ändå hukar vi reflexmässigt inför dess storhet, likt stukade hemmafruar.

Jösses, när trängselavgifterna i Stockholm skulle införas, vilket liv det var.

Moderaterna försökte göra det till en klassfråga: Ack o ve, tänk på de stackars kvinnorna med alla sina barn, som nu inte får råd att åka in och ut ur stan! Snicksnack.

Bilism är i hög grad en genusfråga. Män kör 50 procent mer bil än kvinnor och kvinnor åker mer kollektivt, oavsett vad de tjänar.

Nu börjar vi långsamt röra oss i annan riktning. Unga urbana, jämställda män förförs inte av bilen som maskulin identitetsmarkör. De tjackar hellre cykel med barnstol. Men strukturerna finns kvar, förstärkta av Volvoromantik, och många politiker värnar bilisterna.

Annars hade de dödliga, partikelupprivande dubbdäcken varit förbjudna i dag. Förbifart Stockholm hade makulerats, trängselavgifterna varit skyhöga och parkeringsplatser aldrig gratis, utan få och dyra. Promenad- och cykelvägar hade regerat.

Och de mildblåa bussarna hade varit herre i den glesa trafiken. Så att barnen kom i tid till skolan. Med lungor som inte var gråsvarta som hos kedjerökare.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag