Svenska Dagbladet skriver att förskrivningen av sömnmedel till barn och unga har ökat med 170 procent de senaste fem åren. Det är socialstyrelsens siffror.

Den största ökningen står Circadin för. Det är inte ett regelrätt sömnmedel utan ett kroppseget hormon, melatonin, som reglerar dygnsrytmen.

Det råder högst delade meningar i Sverige om Circadinets lämplighet för barn. Socialstyrelsen anser att man vet för lite om biverk ningarna. I Fass.se står det uttryckligen: "Ge inte detta läkemedel till barn i åldern 0 till 18 år".

Bland de positiva finns exempelvis skolläkaren Berndt Eckerberg som försvarade melatoninet eftertryckligt i Läkartidningen under 2008. Han pekar bland annat på att det säljs receptfritt som kosttillskott i USA.

Dock; 2010 varnades en dryckestillverkare av FDA, USA:s läkemedelsverk, för att man hade tillsatt melatonin i en dryck. Motiveringen var att det bara finns "begränsade studier" om melatoninets verkningar hos barn under 18 år, och att "säkerheten inte kan garanteras".

Det är förvirrande.

Men Berndt Eckerberg är ju inte ensam om sin hållning bland läkare, uppenbarligen. Och vid sidan av Circadin knaprar barn och ungdom Valium, Sobril och Stilnoct som aldrig förr. Förhoppningsvis inte tillsammans med alkohol - Stilnoct och fylla ger en effektiv drogkick.

Nu ska inte omfattningen av sömnmedelsförskrivningen överdrivas. I fjol fick 13 991 barn och ungdomar sömnmedel. Det är alltså inte så att var och varannan unge går på sömnmedel. Men mycket tyder på att sömnproblemet tilltar. Det måste förstås tas på allvar. Vad beror det på?

24/7-samhället som aldrig gäspar, med flipprande datorer och messande mobiler i barnens rum, pekas ofta ut som bov i dramat. Och det är en högst trovärdig skurk.

Men det är mer komplicerat än så. Småttingar data spelar inte. Och enligt en sömnstudie från Harvard var sömnproblem hos småbarn vanligare i familjer med ensamstående föräldrar, bland låginkomsttagare och lågt utbildade. Varför är det så?

Piller stegrar sig många inför, förstås. Men obehandlad kronisk sömnbrist hos barn är i sig ett problem som inte får underskattas. Troligen leder det till sämre skolresultat och mer konflikter med kompisar och familj. Studier visar att det kan leda till psykiska problem och övervikt.

Men dessutom kan det vara så, har sömnforskare påpekat, att det är lättare för föräldrar att gå till doktorn med upplysningen att "mitt barn kan inte sova" än att säga "mitt barn är olyckligt och har ångest och kan därför inte sova".

Hur hänger allt ihop? Är epidemin av depressioner bland ungdomar i dag i själva verket en sömnbristepidemi? Eller är det tvärtom? Eller både och?

Det forskas om barn och sömn, bland annat av psykiatrikerna Hans Smedje och Jan-Olov Larsson. Tidigare i år kom den första boken på svenska om tonåringars sömn, "Tonårssömn: ungdomars sömn och dygnsrytm", av doktoranden och skolsköterskan Pernilla Garmy.

Men det verkar lite symptomatiskt att ingen riktigt vet hur melatonin påverkar människor under 18 år: det tycks som om barn-sömn-psyke är ett underutrett - förbisett - område. Och det är varken klokt eller anständigt.

Vi har ett problem. Vuxenvärlden måste ta itu med det på allvar.