Min kollega Anna Bäsén är sjuk. Vi anade inget. Inte hon heller. Men en läkare ställde på tjugo flinka minuter diagnosen "bipolär light".
Nej, min kollega är inte sjuk. Hon ville bara, som medicinreporter, se hur lätt hon kunde få innediagnosen "bipolär light", som sägs hållas i schack med innemedicinen Lamictal. Det gick över förväntan.
Hon berättade för doktorn att hon ibland känner sig nere, ibland uppåt, och då startar hon lite väl stora projekt, som att tvätta alla fönster hemma. Och ibland köper hon kläder och skor i onödan. Typ.
Du är bipolär light, förklarade läkaren och skrev ut Lamictal.
Cool diagnos, dock. Bipolär light. Låter som kalorisnål honung. "Lindrigt manodepressiv" har inte samma lättsmälta, inte samma hälsosamma, klang.

I söndagens Expressen avslöjade Anna Bäsén och Lennart Kriisa att "bipolär light" har haft en strålande diagnoskarriär på senare år. Först i USA, sedermera i Sverige.
Det innebär att det är glada dagar för GlaxoSmithKline, som säljer Lamictal. Men kritiker menar att läkemedlet skrivs ut på alldeles för lösa grunder och att det är tveksamt om det ens hjälper mot "bipolär light".

Läkemedel som snabbt botar ovanliga sjukdomar är föga lönsamma. Mest pengar tjänar läkemedelsbolagen om de kan lansera sina patentmediciner som antingen förebyggande - vem vill inte förebygga högt blodtryck, exempelvis? - eller som symptomlindring vid kroniska sjukdomar.
Men säg den lycka som varar för evigt. En vacker dag går patentet ut. Intäkterna sjunker.
Så har skett med "lyckopillren", SSRI-preparaten. Och lustigt nog har läkemedelsindustrin i samma veva listat ut att hälften av prozactuggarna i själva verket lider av bipolär light!
Självklart vill läkemedelsbolagen tjäna pengar. Men hur får de läkarna med sig? Svensken Peter Rost, känd som "whistleblower" på Pfizer, berättar för Expressen hur det går till:
"Redan innan medicinen är godkänd har läkemedelsbolaget involverat ett antal läkare och forskare. De reser runt på möten, skriver artiklar och utbildar sina kolleger. Ingen har tid att granska deras budskap."

Tanken slår mig att läkare kanske är ett onödigt godtroget släkte.
När jag gick på läkarlinjen för länge sedan, berättade en föreläsare om ett experiment som några forskare hade gjort på studenter vid olika fakulteter. De inbjöds till en föreläsning - kruxet var att föreläsningen aldrig tog slut. Forskarna ville utröna se hur lång tid det tog för studenterna att protestera mot maratonföreläsningen, ifrågasätta föreläsaren/auktoriteten.
Den grupp som var minst benägen att protestera var läkarstudenterna. Jag var inte förvånad. Många av mina kursare var osedvanligt lydiga och auktoritetstrogna. Inga anarkister, precis.
Lägg till det att undervisningen de första fem terminerna, åtminstone, i princip helt gick ut på att nöta in och rapa upp skolbokssanningar. Dessutom lärde vi oss, outtalat, att läkare är enastående kloka, förnuftiga och etiska varelser som inte tolererar nonsens.
Bättre rov för försäljare kan man knappt tänka sig: lättledda - och samtidigt övertygade om att de är listiga som rävar.
Nu ska dock sägas att medicin inte är en exakt vetenskap. Det finns mediciner vars verkningsmekanismer ingen förstår, ens. Men de funkar. Läkare måste pröva sig fram i pillerutbudet och då är det inte konstigt om nya mediciner överförskrivs under en period innan man lär sig dess begränsade men, dock, nytta.
Däremot är det ytterst illa om läkemedelsindustrin lyckas definiera alltfler normalmänskliga tillstånd som sjuka genom att lansera "lightdiagnoser".
Medikaliseringen av samhället kostar inte bara i form av höga läkemedelskostnader och sjukskrivningar. Den förvrider vår människosyn och undergräver människans förmåga att uthärda de naturliga bergochdalbaneturer som hör livet till.
En läkemedelsindustri som gör oss "sjukare" måste motarbetas. Det innebär att läkarna vid fronten faktiskt måste bli listiga som rävar.