När vi gick förbi en av de tjusiga parkerna hörde vi wienervals och fann en orkester i frack som spelade Strauss i sommargrönskan. Intill valsade en uppsättning högtidsklädda par, perfekt synkroniserade. Det var rena Nyårskonserten.
Så exotiskt, sade vi. Sedan kom vi till nästa park: samma sak. Och nästa: samma. Det satt en violinorkester i varenda buske och spelade "An der schönen blauen Donau", i själva verket. Rena idyllfascismen.
Tänk er motsvarande i Stockholm: en perukförsedd Bellmantrubadur i varje dunge och klasar av von Linnéer som kränger punsch och klenäter.
Hur friskt vore det?

I Österrike är den fläckfria fasaden huvudsaken. Bakom fasaderna: människor som låser in varandra eller för säkerhets skull sig själva, som Elfriede Jelinek. Till och med självbiografin bakom "Sound of music" handlar om en pappa som isolerar sina drillade barn från omvärlden.
Och det var förstås i Österrike som Freud uppfann - eller snarare snubblade över - teorin om det bortträngda undermedvetna; om de dunkla lönnrummen i källaren under det prydliga finrummet.
Briljant nytänkande psykolog? Nej, han var bara en designintresserad kille som i abstrakta ordalag beskrev hur hans bekanta hade inrett sina hem.