Mitt i konferencierns avtackning av Wanja Lundby-Wedin, uppe på den provisoriska scenen, slet sig en protesterande röst ur det dammiga publikhavet. En passande slutpunkt på tillställningen. Stämningen var mixad under Första majfirandet på Norra Latins snustorra gamla skolgård.
Det kan ha varit en bitter arbetarhjälte som röt. Fast det kan ha varit en såssehatare. Jag såg ett antal mystiska herrar i vindtygsjacka och seglarskor som såg mer ut att tillhöra Gösta Bohmans vänförening än SAP.
- BUUU! Visst buas det? hörde jag en av dem säga till sin kompis under LO-basens tal.
- Jag tror det.
- Man hör inte. Det dränks.
- Ja, det är ju blandat.
- Inte ett ord om den där skandalen, förstås.
- BUUU!

Men LO-basen nämnde ”den där skandalen”, om än i vaga ordalag. Hon försöker framställa kritiken mot det egna agerandet som uttryck för en kapitalistsammansvärjning. Och nu gäller det för arbetarrörelsen att se upp, ty om inte hon, Wanja Lundby-Wedin, sitter i femtioelva styrelser så kommer ”andra krafter” att försöka ta över. De krafterna vill inte att LO ska sitta i styrelser. Men Wanja är en uthållig hjältinna. Hon ger aldrig, aldrig upp:
”Vägen till framgång är att trots motgångar orka fortsätta framåt! Och för att orka krävs alltid vänners och kamraters stöd.”
Den kvinnan har ett självförtroende som inte går av för hackor, det får man ge henne.

AMF-skandalen kommer inte att bli den stora stötestenen i valet 2010. Socialdemokraternas måste framför allt få det rödgröna samarbetet att fungera - och de måste lyckas mota in Alliansen i den skrämmande högerburen. Men LO/SAP gör tydligen analysen att väljarna inte skräms tillräckligt av Alliansen. Ett bärande tema i Wanja Lundby-Wedins tal var att ”det är skillnad”:
”I Radio och TV men också bland våra egna, sägs det att det inte har någon betydelse vem som har den politiska makten. Dom eller vi - det blir samma Sverige i alla fall. Mitt budskap är enkelt och tydligt, om högerns och vårt Sverige. Det är skillnad. Det blir skillnad.”
Och det finns förstås skillnader - men de är inte alltid solklara, ens för en LO-bas. Till exempel: ”Björklund vill ha skolor med disciplin och veta hut. Vi vill ha skolor med ordning och reda.”
Fågel eller... en annan fågel. Svart eller mörkvitt. Det är inte alltid så lätt att elda massorna i Landet Lagom.

Wanja Lundby-Wedin lånade Churchillretorik - ”aldrig har så få förstört för så många...” - medan Mona Sahlin, i Skåne, tycks ha stött sig på Obama/Luther King-poesi. Hon har en dröm, nämligen:
”Jag vill leva i ett Sverige där människors vilja och drömmar inte kvävs av deras bakgrund. Där det inte finns vägar och möjligheter behängda med skylten: Obehöriga äga ej tillträde.”
Tjusigt. Men det hänger en enorm stoppskylt på arbetsmarknadens portar. Unga och invandrare kommer inte in. Och nästa år kommer arbetslösheten att vara epidemisk i de grupperna.
Arbetarrörelsen är i högsta grad medskyldig.
Men om det talar man i regel tyst på Första maj.