Göran Hägglund eller inte Göran Hägglund, det är frågan - som inte betyder så himla mycket.
De kristdemokratiska marktrupperna skickar svarta blickar mot generalens ryggtavla. Varje opinionsmätning är ett nederlag och varje förhandling tycks leda till markavträdelser.
I en kamporganisation måste man kunna tro på seger. Mot den bakgrunden är missnöjet med Hägglund lättförklarligt.
För en utomstående ter det sig lite annorlunda: Sverige är ett individualistiskt, sekulariserat, modernt land. Ett stort värdekonservativt parti på frireligiös botten vore en anomali. Det bästa ett sådant parti kan hoppas på är att göra enstaka succéval när de goda förutsättningarna hopar sig: en partiledare på toppen av sin popularitet och förmåga, en "egen" politisk fråga som blir het, plötsligt trubbel för ett grannparti. Men annars är litet = normalt.
Göran Hägglund försökte förnya partiet genom sitt olustiga, men energiskt lanserade "verklighetens folk"-projekt. Partiet var med på noterna. Riksdagsledamot Roland Utbult, som nu öppet kräver Hägglunds avgång, bloggade lyriskt om sin partiledares köksbordsturné 2009: "Jag tror att det kommer att bli succé och en spännande upplevelse, inte minst för Göran själv. Bland verklighetens folk finns det fantastiskt många spännande berättelser att lyssna till."
Roland Utbult är lika optimistisk om partiets möjligheter i dag: "Vi har potential att bli mycket större", sade han i torsdags. Så vad gjorde Hägglund för fel, tror han? Satte han sig vid fel köksbord? Träffade han folk ur fel Verklighet? Var körde han vilse?
Den optimistiska, utbultska tron på att en ny partiledare ska kunna hitta den där folktäta Verkligheten som stämmer överens med KD:s partiprogram, för tankarna till Monty Pythons bergsklättrarsketch: "Vi ska bestiga Kilimanjaros båda toppar... för att se om vi hittar några spår av förra årets expedition... de skulle bygga en bro mellan topparna."
Vid sidan av de "dåliga" opinionssiffrorna finns det en frustration över att KD-ledningen anses ha svårt att få igenom partiets hjärtefrågor. Men det är ganska självklart: att vara ett litet parti, och därtill apart, medför svårigheter. KD har hjärtefrågor som gör de andra partierna - i båda blocken - vredgat iskalla. Djupt kända värderingar krockar; insatserna vid förhandlingar blir höga. Vårdnadsbidraget är ett praktexempel: av både jämställdhets- och arbetslinjära skäl kostade det på för M, FP och C att acceptera den reformen 2006. Att utvidga den, som KD krävde 2010, var - tack och lov - uteslutet.
Ett aktuellt exempel på KD:s särart är frågan om sterilisering vid könsbyte: de enda partier som vill ha steriliseringskravet kvar är KD och SD. KD:s väljarbas känner starkt för den frågan. Verklighetens folk, det vill säga Sveriges medborgare, gör det inte.
KD:s klappande hjärta spelar roll i alliansen. Inför empatikrävande frågor som barnfattigdom och -vanvård, tycks M, FP och C vrida högst uttråkat på sig. KD får fungera som socialliberalt korrektiv. Men det är ett svagt korrektiv.
I en enkätfråga till förtroendevalda, i gårdagens Expressen, framträdde Acko Ankarberg Johansson som populär partiledarkandidat: spännande! Men stora framgångar skulle kräva att hon anpassade KD:s karta till Verkligheten. Och vad skulle då återstå av partiet?
ledarskribent