Miljöpartisten Tina Ehn sitter i riksdagens Gentekniknämnd.
Hon skriver så här om GMO, genmodifierade grödor, på partiets hemsida:
"...det är ofta etiska dilemman med denna teknik, risker som är svåra att förutse. Att förändra arvsmassan i exempelvis en växt för att ge den en för människan efterlängtad egenskap leder ibland till märkliga resultat. En blå nejlika är för mig svårt att försvara som en stor nödvändighet för mänskligheten och därmed är genteknikens utveckling viktig att ifrågasätta."
Ehn har rätt i att det finns risker med genteknik. Men mest verkar hon vara emot GMO för att det är - lättsinnigt. Naturen är ingen lekstuga!

Naturen är ingen lekstuga. Men den är ingen kyrka heller. Snart är vi nio miljarder människor och på något sätt måste vi kunna överleva utan att ta kål på klimatet och jordskorpan.
GMO-grödor kan vara ett hjälpmedel. Men många, i synnerhet i Europa, är djupt oroade över riskerna med gentekniken. Mycket tycks vara känsla: GMO kan liksom göra naturen - onaturlig.
Men det mesta av det vi kallar civilisation är ju onaturligt. Inte minst goda ting. Insulininjektioner är fullkomligt onaturligt. Cellgifter mot cancer likaså. Detta är uppfinningar med stora biverkningar. Men fördelarna överväger.
På samma sätt måste man värdera gentekniken. Om den kan förbättra tillgången på föda åt världens växande befolkning är den värd att satsa på.
Med genteknik kan man exempelvis designa torktåliga grödor. Men det finns en risk för att GMO-grödorna konkurrerar ut naturligt förekommande, torktåliga grödor. GMO-grödor har en mycket mindre varierad genpool än naturliga grödor och genetisk ensidighet gör ett ekologiskt system sårbart för förändringar. Inte bra. Så - vad göra?
Naturligtvis kan man inte förorda GMO-grödor som slår ut ekologiska system. Men om påverkan är liten eller hanterbar, samtidigt som fördelarna är stora, då får man väl stå ut med det.

Många miljövänner hävdar dock att det inte behövs några genetiska trollkonster för att öka avkastningen inom jordbruket.
Ett skäl skulle vara att det inte råder någon matbrist - det egentliga problemet är att resurserna är orättvist fördelade. Och, visst, vi är för feta i norr och det svälts i syd. Men under min livstid har nord inte visat några överväldigande tecken på att vilja dela med sig av sitt överflöd. Hur många livstider ska vi vänta? Och hur skulle denna omfördelning gå till?
Ett annat grönt påstående är att det finns en massa odlingsmark som inte används på jorden. Om den användes på ett förnuftigt sätt skulle arealen räcka till ett ekologiskt, lågavkastande jordbruk som kunde försörja hela mänskligheten.
Säg att det stämmer - i teorin. Men nu är det ju så att människor krigar, regimer är korrupta, ägarförhållanden är oklara och infrastruktur saknas på många håll i världen. Då används inte jorden optimalt, så är det bara. Och så torde det förbli, under överskådlig framtid.
Dessutom; om all odlingsmark användes samtidigt - skulle vattnet räcka? Och var sjutton skulle man göra av alla kossor som miljövänner också är så förtjusta i, därför att de betar så naturligt och upprätthåller den biologiska mångfalden?
"Ekologiskt jordbruk" är ingen trollformel.

En del av miljörörelsens visioner om den ekologiska framtiden påminner lite väl mycket om de där teckningarna av paradiset som Jehovas Vittnen hade i sina pamfletter: idel glada, frälsta människor som har skådat Ljuset.
Jättetrevligt. Men inte påfallande realistiskt.