ÄLDREVÅRD
På "Uppdrag gransknings" hemsida står det faktiskt: "Reportaget innehåller mycket lite fakta - faktainnehållet finns där bakom, i dramaturgi och i känslan."
Den förvirrade känslobild UG ger av äldrevården är: Pigga, golfande, drejande, cellospelande svenskar kidnappas mitt på greenen av Äldrevården. De låses in, blöjförses, sätts i en rullstol och drogas ner. För alltid.
Den äldrevård vi borde ha tycks vara denna: De gamla fortsätter att golfa, dreja och spela cello på hemmet. Lugnande medel och sömnpiller är tabu. Personalen ska genom rätt BEMÖTANDE göra golfarna lugna och sömniga.
Det har inte så mycket med verkligheten att göra.

Det är en vacker tanke att gamla ska kunna fortsätta med sina specialintressen på "hemmet". Men svårrealiserad. När man flyttar in på hemmet har man förstås slutat golfa för länge sedan. Man är vårdbehövande. Man behöver stimulans utifrån.
Men säg att Asta har varit operafantast.
Hur ska en 20-årig sköterska roa henne? Genom att sjunga Abba? Visa bilder på Jussi Björling? Bjuda in Frälsningsarmén?
Den som tycker att det låter som finfin "äldreterapi" har fördomar om äldre. Människor med specialintressen är kunniga och irriteras av amatörers välvilja. Vithåriga människor är inget undantag.
Asta kanske vill gå på operan ibland. Eller också inte. Hon är gammal nu, trött, har ont överallt. Hon varvar ner.
Många människor har aldrig haft hobbies. De har jobbat, uppfostrat barn och sett på tv. De kommer inte att förvandlas till Gunde Svan efter 85.
Kanske fiskade de lite om somrarna. Men det betyder inte att fiske är deras religion, att de vill prata lax dagarna i ända eller rullas ner till någon brygga för att glo på vatten en timme om dagen.
Stimulans utifrån är helt enkelt svårt.

En envis utopi är att man ska ersätta all lugnande medicin och alla sömnpiller med personalinsatser. Men många människor som varken är gamla eller ensamma äter sömnpiller. Deras liv är helt okej - men de har sömnproblem. Så de tar ett piller. Det är ingen skandal, ingen tragedi.
Men när äldrevården skildras är det plötsligt skandalöst med sömnmedel.
Idealet tycks vara att en ljuv sjuksyster ska sitta på sängkanten tills den gamla slumrar in. En vacker scen. Men det är en fantasiscen, en filmscen.
Och så denna aversion mot lugnande medel. Många dementa är oroliga. Oron har ofta med hjärnans - skadade - funktion att göra.
Att inte ta hjälp av medicin i det läget är bara grymt.

"Uppdrag granskning" jämför äldre med kor och hundar och hävdar att djuren har det bättre. Men en ko är nöjd om hon får beta, hunden om han klias.
Människor är liksom mer komplexa. Och olika varandra. Somliga har alltid varit tungsinta och kritiska. De förblir så livet ut.
Andra har en evigt solig och lättroad karaktär. Några har svarta minnen, saknar de döda och en förlorad värld.
Det är inte äldrevårdens fel, det är livets gång.

Äldrevården kan bli bättre. Men blir den någonsin bra nog? Nej, aldrig, för kvalitetskraven kommer att öka hela tiden.
Jag jobbade i äldrevården i fjorton år. Jag är livrädd för alzheimer, men inte för att hamna på hemmet. Jag tror att det blir helt okej. Och jag tror att många som är livrädda ser på detta lite tokigt.
Tänk på ungdomarna, de tycker synd om medelålders för att dessa hellre dricker kaffe framför tv:n än festar på helgerna. De unga lovar sig själva att aldrig bli så tråkiga.
Men de förändras med åldern.
Att vid 90 års ålder sitta och vila i en rullstol på ett äldreboende med trevlig, om än jäktad, personal omkring sig - jag tror inte alls att det behöver vara helvetet på jorden.