Han visste vad han talade om. 21-år gammal, utfattig och desperat, beslutade han att ta sitt liv. Frågan var: hur? "Jag hade inga vapen, inget gift och tanken på att hoppa ut genom fönstret var motbjudande - jag skulle ju kunna tvingas gå igenom livet med brutna armar och ben."
Det fick bli hängning. Unge Arthur fäste skärpet till sin gamla rock på en krok i badrummet. Men när han välte stolen gick skärpet av. Han dråsade i golvet.
Detta hände i Berlin 1908. På den tiden kunde man inte få hjälp med självmord. Men 100 år senare lever självmordsbranschen, och den tycks frodas.

Holland har gått i bräschen för aktiv dödshjälp. Som första land efter Nazi-tyskland legaliserade man denna praktik 2002.
Alltfler utnyttjar sin nya rättighet. 2003 avlivades 1815 personer, 2008 var det 2331 och året därpå 2636.
I veckan berättade Ekot att föreningen NVVE, "Nederländska föreningen för en frivillig död", nu söker finansiering för att öppna en självmordsklinik där inte bara dödssjuka, utan även människor med psykiska sjukdomar och tidig demens, ska kunna få hjälp att ta livet av sig.
Vare sig kliniken blir verklighet eller inte är det en skrämmande utveckling.
När en euthanasidebatt inleds i ett land - så ock i Sverige - är det alltid de svårast sjuka, de döende, de med vidriga smärtor, som tas som exempel på människor som borde få rätt till "en värdig död", som det brukar heta i dessa sammanhang.
Nu, nio år efter den banbrytande lagen i Holland handlar det alltså om människor som inte alls är döende, utan som är - ja, vad? Rädda för framtiden, ångestridna, ensamma, offer för dålig psykvård?
Man skall inte vara förvånad över utvecklingen. När ett samhälle väl överger inställningen att vårdens uppgift är att bota och lindra sjukdom, och börjar se döden som "bot", då finns det egentligen ingen bortre spärr.
Människor kan ju anses leva ovärdiga, meningslösa, outhärdliga liv av hur många skäl som helst.
Dessutom kan man tänka sig att ju bättre levnadsstandard människor får, ju mer av "trygghetsnarkomaner" den tongivande medelklassen har råd att bli, desto snävare och lyxigare blir definitionen av vad som är "ett värdigt liv".

I Holland hävdar eutanasimotståndare att ökningen av aktivt dödshjälpta beror på att vården i livets slutskede har försämrats sedan lagen kom. De är inte ensamma om den tolkningen. Även före detta hälsominister Els Borst, som drev igenom lagen, har beklagat att den tycks ha undergrävt den palliativa vården.
Vad skulle hända om ett samhälle vande sig vid tanken på att psykiskt sjuka och dementa får/kan/bör välja döden?
Hur skulle det påverka vårdresurserna? Och, framför allt, hur skulle det kännas att få en psykiatrisk diagnos och veta att det "värdiga" sättet att möta den, enligt rådande norm, är att be om att få dö?
Arthur Rubinstein berättar i sina memoarer att han efter självmordsförsöket gick ut i en förändrad värld. Innan försöket hade han förberett sig genom att måla allt i dystra färger. Men nu: "Gatorna, träden, husen, hundarna som jagade varandra, män och kvinnor, allt såg annorlunda ut."
Hans liv förändrades för alltid.
"I detta kaos upptäckte jag lyckans hemlighet, som jag fortfarande omhuldar: Älska livet på gott och på ont, villkorslöst."