Fredrik Reinfeldt är inte den insmickrande typen. Det ställde till en del problem för honom i tv-utfrågningen.
De första tjugo minuterna handlade om arbetslinjen och om bekämpandet av det beryktade utanförskapet - frågor som alliansen gick till val på, vann valet på och sedan blev extremt impopulära på, efter valet.
De åtstramade socialförsäkringarna diskuterades förstås och Reinfeldt konfronterades med två medborgares öden. Men som vanligt i dessa sammanhang fick man inte veta alla fakta om dessa ”fall”. En man visades på bild. En läkare. Efter en hjärnblödning ville han återgå till läkaryrket på 75 procent, fick vi veta. Men försäkringskassan ville att han skulle jobba 100 procent på Samhall.
- Är det rätt? Ska det gå till så här? frågade programledaren.

Reinfeldt hade kunnat vinna lätta poäng genom att svara att ”Jag vet ju inget om det här fallet, men jag är faktiskt upprörd. Så här får det förstås inte gå till.”
I stället var han uppriktig. Han sade att han inte ville säga något om ärendet, just för att han inte var insatt. Vilket förstås är helt sant. Han är inte läkare - och inte ens en läkare kan veta vad en okänd person har för sviter efter en hjärnblödning.
Men uppriktigheten gjorde att han hamnade på defensiven. Han blev spänd och när Fredrik Reinfeldt blir spänd ringlar hans meningar i väg i överlastad Jugendstil. De blir långa och förskräckligt slingrande.
Socialförsäkringar och sysselsättningsmått är svåra nog att få grepp om ändå. Frågan är om han fick fram budskapet ordentligt, att reformerna var nödvändiga, att antalet sysselsatta har ökat trots finanskrisen och att ohälsotalen har sjunkit på ett fantastiskt sätt.

Reinfeldt fick förstås frågan om alliansen ställer arbetslösa och sjuka, som har fått åtstramningar, mot arbetande, som har fått flashiga skattesänkningar. Han svarade med ett viktigt påpekande: det handlar inte om två statiska grupper, arbetande mot icke-arbetande. Det normala är att människor pendlar mellan arbete, arbetslöshet och sjukdom. Samma människa får alltså del av skattesänkningar och åtstramad a-kassa och sjukförsäkring.
Det är ett viktigt påpekande som ofta glöms bort i debatten men Reinfeldt har själv medverkat till detta ”grupp mot grupp”-tänkande. De senaste dagarna har han, när han försvarat jobbskatteavdraget, talat om de arbetande som ”samhällsbärarna”. Det låter gammelmoderat. Det låter som om han är på vippen att tala om ”bärande” och ”tärande” människor.
Sådan retorik passar minst sagt dåligt ihop med talet om att ”Sverige ska hålla ihop”.

Arbetslinjen är regeringens bästa gren, men paradoxalt nog gjorde Fredrik Reinfeldt bättre ifrån sig, var mer avspänd, när man övergick till andra ämnen. Och statsministern bottnar i, och kan, alla ämnen. Oj, vad han kan.
Ibland kunde man önska att han hade lite mer patos, som till exempel när han talade om behandlingen av romerna. Eller om miljön. Men lugnet och stabiliteten, statsmannamässigheten, är framför allt en styrka.
Och det fanns en hel del undertryckt känsla i det här uttalandet, som kanske var det viktigaste:
"Den som tycker om Sverige röstar inte in Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag"