Kristdemokrater är ju, avslöjade socialminister Göran Hägglund i Almedalen, "verklighetens folk"; riktiga människor som "har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest" samt bojkottar alla teaterpjäser som inte har Eva Rydberg i huvudrollen.
Vi talar om människor som inte riskerar att besväras av socialtjänsten.

Barnskyddsutredningen handlar om overklighetens ungar: barn till missbrukare, våldsverkare, tosingar och invandrare med akut osvenska normer.
Förslagen, utmejslade av utredare Kerstin Wigzell, är överlag moderna och sympatiska. Barnens perspektiv, vilja och intresse ska väga tyngre i socialtjänstens utredningar än de nu gör, föreslår hon.
Föräldrarnas makt över barnen urholkas således. Bland annat ska socialtjänsten kunna få rätt att samtala i enrum med barn även om föräldrarna motsätter sig detta.
Det låter ytterst vettigt. Alla föräldrar har inte alltid barnens bästa för ögonen. Inser man det, inser man också att föräldrar inte bör få lägga in sitt veto mot klargörande samtal med barnen.
Men för att köpa den här idén i praktiken måste man tro på socialtjänstens och samhällets förmåga att verkligen hjälpa barn i behov av stöd och skydd. Och meritförteckningen är ju inte helt lysande.

I utredningen fastslås också att den kritik och de larmrapporter som kommer med jämna mellanrum - om dålig handläggning, brister i kompetens, erfarenhet och kunskap, bristfällig tillsyn och uppföljning - "generellt sett är befogad".
Och Wigzell efterlyser förbättringar på alla håll och kanter. Bättre utbildning av utredande personal, bättre kunskapsinhämtning, mer samordning, kortare utredningstider, bättre samarbete mellan kommuner, bättre koll på anmälningsplikt och bättre kontakt med dem som anmäler samt kontinuerlig socialtjänstkontakt med de barn som blir föremål för åtgärder.
Javisst, javisst och javisst - Wigzell har rätt i allt. Men hur ska alla dessa förbättringar kunna bli verklighet?
Förutom en medvetandehöjning om barnperspektivet hos alla aktörer behövs ju - resurser. Pengar, personal, organisationsutveckling och ett outsläckligt engagemang från styrande politiker.
Om samhället framgent tar på sig att tala i enrum med utsatta barn, mot föräldrarnas vilja, tar det på sig ett enormt ansvar. Man säger ju till barnet att "kom, kom, släpp mammas och pappas hand, klipp av lojalitetens band och lita i stället på - oss! Berätta allt, vi ska hjälpa och skydda dig!"
I sådana fall måste den enskilda socialsekreterarens löfte vara hugget i sten - även om hon går på mammaledighet två veckor senare och lämnar över ärendet till Nisse från Bemanningsföretaget.
Samtidigt som föräldrarna passar på att flytta sig själva och barnet till en annan kommun.

Om ambitionsnivån för socialtjänsten höjs måste nödvändiga resurser tillföras, kort sagt. Men dessvärre slås åtminstone jag av tanken, varje gång nya missförhållanden avslöjas på ett LVU-hem, att det här kan bara hända därför att samhället inte på allvar bryr sig om de trasiga barnen och deras solkiga omgivningar.
De tillhör inte det "verklighetens folk" som först Ny demokrati och nu Kristdemokraterna friar till.
Oddsen för att de ska få verklig hjälp framstår inte som goda.