Det var en känslomässig reflex. Förnuftsmässigt har jag inga invändningar. Det anses bevisat att jourkvinnorna gömde en kvinna och hennes barn undan barnafadern under sex års tid, trots att de tre visste att fadern hade vårdnaden.
Så får det inte gå till.
Kvinnojourernas uppgift är förstås att ta hotade kvinnor på allvar, inte att ifrågasätta dem. Fattas bara annat. Den ideella jourrörelsen växte fram därför att rättsväsende, socialtjänst och sjukvård i alla tider har ifrågasatt dessa kvinnor; avfärdat dem som hysterikor och lögnare, blundat för eller bagatelliserat deras utsatthet.
Kvinnojourerna fyllde ett säkerhetsvakuum. Men nog ska det i dag gå att kombinera deras skyddande och stödjande funktion med rättssäkerhet.
Kvinnojourer bör ha utrymme att ge kvinnor med barn akut skydd utan att genast kolla med polisen eller skatteverket att allt står rätt till. Men självklart ska de inte gömma barn under längre tid utan att ta reda på alla fakta.

En av de fällda kvinnornas advokater, Ulla-Bella af Klercker, hävdar att många kvinnor som kommer till jourerna med sina barn ”ofta inte litar på myndigheterna”. Om de vet att de kommer att få frågor kanske de inte törs söka skydd i framtiden.
Det låter oroande. Men vi lever trots allt i en rättsstat, inte en polisstat.
Det vanligaste ”brottet” svenska myndigheter begår mot misshandlade kvinnor består i passivitet.
Kvinnors rädsla för ”myndigheterna” är därför inget skäl till varför kvinnojourer ska avstå från att ställa frågor och därmed riskera lagbrott.
Men det finns förstås kvinnor som har skäl att frukta myndigheterna, nämligen de som olagligen gömmer barnen för pappan.
I Tranåsfallet hävdade kvinnan att pappan hade begått incest. Detta är ett fruktansvärt svårt kapitel. Sexuella övergrepp på barn är notoriskt svårt att bevisa. Lika säkert som det är att oskyldiga män har dömts, lika säkert är det att skyldiga män har friats. Och desperationen hos en mor som inte har rätt att skydda sina barn från incest kan man knappt föreställa sig.
Vem skulle inte vilja hjälpa henne? Vem skulle inte vara beredd att bryta mot lagen?
Problemet är förstås att det finns mödrar som misstar sig och mödrar som använder incest som förevändning för att slippa ”dela” barnen med en hatad exmake. Och desperationen hos en pappa som råkar ut för sådana lögner – samt förlorar kontakten med sina barn – är lika svår att föreställa sig.
Vem kan avgöra vad som är vad? I en rättsstat är det till slut domstolarna som avgör. Vill man förbättra barnens rättssäkerhet måste man ge sig i kast med att skärskåda rättsväsendets metoder och utredningsverktyg.
Kvinnojourerna kan inte rycka in som enögda domstolar. Kvinnojourerna är alldeles för viktiga för att undergräva sin legitimitet på det viset.
Det är bra att Roks ordförande, Lina Ploug, slog fast just det i går.

Kalabaliken efter Evin Rubars Roksreportage härom året avslöjade att det, alldeles under den jämställda svenska polityren, finns ett akut hat gentemot kvinnojourerna. Sällan har så många ryckt ut så snabbt för att visa sin förtjusta avsky. Sällan har politiker så lättvindigt gått ut och hotat med att dra in bidrag – alldeles som om skydd av slagna och dödshotade kvinnor är en frivol lyxartikel som kan avyttras med en fingerknäppning.
Jourkvinnor är hjältinnor. De räddar liv. Men de får mindre beröm än spott och spe.
Därför blev jag trots allt ledsen när jag hörde att tre jourkvinnor i Tranås fällts för medhjälp till egenmäktighet med barn.