I sitt nya epos, "Från den stora staten till det starka samhället", pekar Kristdemokraterna ut Alva Myrdal som svensk familjepolitiks onda styvmor. För att "främja ett ökat barnafödande föreslog hon att barnfamiljernas ekonomi måste förbättras samt att bägge föräldrarna skulle jobba utanför hemmet för att därigenom öka tillväxten."
Barnen skulle sättas "på någon form av institution" under arbetstid. Och "föräldrarnas eget val, traditioner och föräldrarollen undergrävdes."
Det var ingen ände på Alvas fulspel: "statliga subventioner, kraftigt utbyggd offentlig sektor och opinionsbildning" var bara några av de tricks hon använde för att få som hon ville.
Och Alvas rationalistiska tokerier lever kvar än i dag, meddelar KD, i form av idéer om "tvångsdelning av föräldraförsäkringen".

KD framställer sin egen familjepolitik som den totala motsatsen till 1900-talets socialdemokrati. Vänstern har haft skumma "idéer om hur det borde vara", men KD vill återföra makten till folket så att det kan följa sin traditionella, naturliga vilja. KD:s politik framställs som ursprunglig - icke-politisk.

Det är förstås nonsens. Om KD verkligen vill nollställa familjepolitiken måste de som en blygsam början lägga följande förslag: bort med barnbidrag, föräldraförsäkring, vabbersättning, jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag. Allt detta kan ses som politikers uppifrånförsök att öka nativiteten. Och bort med subventionerad barnomsorg, ett påfund som får mammor att förvärvsarbeta, vilket strider mot naturliga traditioner från långt före stumfilmstiden.
Endast så kan KD återföra svenskarna till det naturliga urtillstånd som fanns innan Myrdal satte tänderna i svensk familjepolitik och sabbade allt.

Men det finns förstås inget opolitiskt naturtillstånd. Det har alltid funnits påbud, förbud, ideal och föreställningar om hur kvinnor, män och barn är och bör vara. Inte minst från kyrkans håll. Och KD har lika bestämda "idéer om hur det borde vara" som andra partier.
När man vill ta bort pappamånaderna, så att familjerna helt "får bestämma själva", innebär det inte att man drar bort politikens makt från köksborden. Man tar klar politisk ställning för minskad jämställdhet.
Den långa, välbetalda föräldraledigheten, som till mer än 80 procent tas ut av kvinnor, har som så många andra lagar blivit normerande. Kvinnor förväntas stanna hemma länge, förväntas jobba deltid när barnen är små, förväntas hämta tidigt från dagis. Den kult kring mammarollen som finns i massmedierna, och de krav som ställs på en god modern mor, har delvis präglats av politiska reformer.
Arbetsgivarnas normer har också påverkats. De vet att fertila kvinnor som söker jobb eller en högre tjänst kommer att vara borta länge när de får barn, och de agerar därefter.
Det enda sättet att göra den skattefinansierade föräldraförsäkringen mer neutral, nämligen könsneutral, är att dela den. Men det vill inte KD.
KD säger alltså JA till mammakulten, till den könssegregerade arbetsmarknaden, till glastak, lägre löner och lägre pensioner för kvinnor. Och NEJ till pappaledighet.

KD är precis lika suget på att radikalt vända samhällsutvecklingen som Alva Myrdal var på sin tid. Det enda hindret är partiets ringa storlek.
Men dessvärre får lilla KD prägla alliansens jämställdhetspolitik. Och då är det en klen tröst att Moderaterna har gått från klarhet till klarhet på jämställdhetsområdet.
Rätt tröstlöst, faktiskt.