Ekonomisk kris. Röstskolk. Missnöje med den politiska eliten. Så lyder receptet på framgång för högerextrema partier.
Alla ingredienser fanns med under EU-valet och resultatet blev därefter. Storbritannien är ett talande exempel: regeringen Brown är djupt impopulär, skandaler har skakat det politiska etablissemanget och krisen och arbetslösheten tvinnar sina kalla fingrar kring Shakespeares "other Eden".
Då kliver British National Party fram och tar två mandat. Två mandat i valkretsar i norra England där den industriella guldåldern kom och gick, efterlämnande fabrikslik och bortkomna söner.
BNP:s budskap är att de stora partierna - eliten! - ljuger för folket. Dessutom ljuger eliten om BNP. Men BNP ger inte upp. För BNP är det lilla, förtrampade partiet som står upp för den lilla, förtrampade patrioten.

I EU-valet fick BNP sällskap på segervagnen av bland andra ungerska Jobbik, österrikiska FPÖ och, tidigare i veckan, nederländska Frihetspartiet. Till och med världens blondaste, mest homogena folk, finländarna, fann för gott att skicka de extrajättefinska Sannfinländarna till Bryssel.
De högerextrema partierna förenas främst av sin motvilja mot invandring. Särskilt skräms de av de 3 procent av Europas befolkning som kallar sig muslimer.
Men de gillar förstås inte EU, heller. De vill ha ett Europa med inbrottssäkra gränser mellan de etniska grupperna.
De ställer dock gärna upp i EU-val. För att få uppmärksamhet. För att få en plattform. Och inte minst för att få pengar som kan finansiera framtida kampanjer på riksnivå.
Det är förstås ett allvarligt problem att EU fungerar som drivhus för extrema partier. Medlemsländerna skickar små slokande plantor till Bryssel och får efter fem år tillbaka fullvuxna, feta, köttätande växter. De kanske inte lyckas ta sig ända in i det nationella parlamentet, men de kan få vanliga partier att anpassa sin retorik och politik i främlingsfientlig, nationalistisk riktning, vilket är illa nog.
Denna ohälsosamma loop skulle förlora kraft om fler européer ratade soffan och gick och röstade på de icke-extrema partierna i EU-valen.
Men EU-medborgarna är inte intresserade av EU-parlamentet. Och varför är de inte intresserade? Delvis därför att de i grunden lägger samma nationalstatsraster över Europa som extrempartierna - och då ser de ett lapptäcke av länder med skilda språk och tydliga gränser. Det är inom dessa gränser som de relevanta politiska dramerna utspelar sig för en sann europé.
Apatin och extremismen hör ihop.

Det måste skapas en europeisk offentlighet som är angelägen för EU-medborgarna, annars kommer drivhuset i Bryssel att fortsätta producera extremism i apatins vakuum.
Men det finns andra ting att oroas över.
Sverigedemokraterna missade antagligen Brysselbiljetten därför att Piratpartiet lockade till sig unga, missnöjda män.
De unga, missnöjda europeiska männen inger oro.
I Tyskland tillhör var tjugonde 15-årig kille en högerextrem grupp, enligt forskning som presenteras i Expo (2/2009). I det forna Östtyskland är det ännu värre: en av åtta rör sig i högerextrema kretsar.
Drygt 14 procent av de tillfrågade betraktas som "mycket fientligt inställda till utlänningar" av forskarna.
Dessa arga unga män hänger inte med flickorna i skolan och kan inte få jobb på pappas (nedlagda) fabrik. De växer upp i ungdomsarbetslöshetens Europa.
Den sortens hopplösa arméer är det sista vi behöver på en kontinent präglad av chauvinism och syndabockstänkande.
Utanförskap och extremism hör ihop.