Så här står det på bloggen "The Cautionary Revelation of The Apocalypse", om Beatrice Ask: "Jag har aldrig deltagit i något massmöte, men om det finns människor där ute som vill fylla gatorna och tända facklor utanför riksdagen tills den här vidriga kvinnan slängs ut, så är jag med".
En annan skriver att Asks jobb borde övertas av någon med "bättre balanserat psyke".
Piratpartisten Anna Troberg anser att Ask bör "krypa tillbaka in under sin sten". "Gammal moderathagga" och "kisstant" är andra tillmälen från nätets vildhundsmobb, denna spretiga grupp tänkare som ser sig själva som rikets enda sanna försvarare av integritet, respekt och demokrati.

Ja, Beatrice Asks uttalande lät illa. Men justitieministern talade inte inför en samling juridikstudenter. Det seminarium hon deltog i handlade om Caroline Engvalls bok "14 år till salu", den sanna historien om en 14-årig flicka som blir våldtagen och går ner sig i självdestruktiv nätprostitution. I salen fanns kvinnor som utsatts för sexbrott.
På en fråga från auditoriet, om det inte borde vara högre straff för sexköp, svarade Ask att det sociala stigmat antagligen är mer kännbart än påföljden.
När hon skulle exemplifiera gled hon in på de famösa gredelina breven.
Inte så välbetänkt. Men "brev till misstänkta sexköpare" har varit på tapeten tidigare. 2007 skrev Metro: "Fram till mars var praxis att traffickinggruppen i Stockholm skickade delgivning om brott och kallelser till den misstänktes arbetsplats.
- Nu skickar vi kuverten direkt till hemmet. Det är egentligen gängse praxis när det gäller alla brott. Tidigare tog man hänsyn till de här männens önskemål att dölja sina förehavanden för familjen," sade kriminalinspektör Marie Ziljat.
Polisens första instinkt var alltså att hjälpa männen att lura frugan. Vilket är föga förvånande. Rättsväsendet har aldrig varit könsblint, det har oftast stått på männens sida.
Ask tar, tänker jag mig, spjärn mot den historiska orättvisan och säger: Låt oss inte bara skicka hem kuverten, låt frun få en ledtråd om vad hennes lilla torsk har haft för sig.

Hur justitieministern än resonerade - fel blev det. Sexbrottsmisstänkta ska förstås behandlas som andra brottsmisstänkta. Men Beatrice Asks uttalande är inte oförlåtligt, i synnerhet inte med tanke på vilken publik hon talade inför.
Bloggosfären är dock varken intresserad av kontext eller undertext. Askhatet är enormt. Och det är inte bara kärleken till rättsprinciper som ligger bakom agget.
Asks kvinnoperspektiv får många att se rött. Eller blått - högerbloggarna spelar en framträdande roll. Och här och där härskar ett nattståndet mansperspektiv: alla prostituerade är lyckliga horor som hatar sexköpslagen och alla misstänkta män är goda familjefäder. Och några brev, i någon som helst färg, får inte skickas till dessa utsatta hedersknyfflar.
Det finns klokt resonerande, självständiga bloggröster. Antar jag. Fast jag hittade bara pöbelmakare. Blodvittrande, maktberusade pöbelmakare. Målet är en "bloggbävning". De tjattrar om det, peppar varandra: Känner ni styrkan? Har ni sett hela listan på Knuff? Kolla här, hur många jag kan länka till som Tycker Precis Som Jag! Halleluja, alla tycker som jag, och jag tycker som alla andra, och därför har vi så rätt så det är äckligt!
Det lustiga är att många av de här bloggarna är superliberaler som hyllar individens frihet. Så - länge leve friheten att marschera i klonernas virtuella fackelparad!