Expressen hade i går en intervju med Björklund. När Lotta Gröning frågade om Folkpartiet fortfarande är feministiskt, lade han fötterna på den retoriska ryggen i sin iver att distansera sig från detta begrepp. Nej, usch, feminismen "har tagits över av tokvänstern", flåsade han.
Vilka är då tokvänstern? Jo, det är "sådana som Schyman". Sådana som har sagt "män är djur" och "män är talibaner".
Okidoki. Ireen von Wachenfeldt sade "män är djur" 2005. Schyman höll sitt "talibantal" 2002. Åtta år sedan.
Det är visserligen ännu längre sedan major Björklund uppmanade sina mannar att "runka upp stridskuken ordentligt" och formade läpparna till ord som "ludermässig". Men ändå - åtta år, ministern. Lägg ned.
Och, för övrigt, hur kan en utbildningsminister vara så intellektuellt grund att han kastar ett politiskt begrepp överbord bara för att politiska motståndare har använt det på ett för honom förgripligt sätt?
Hur ska man förklara det? Det är inte svårt alls. Jan Björklund bryr sig inte mer om feminism än vad Göran Hägglund gör. Han vill fjärma sig från jämställdhetsfrågorna och använder "tokvänstern" som ursäkt.
En slående likhet med KD-ledaren består i att Björklund gärna luftar sitt förakt för "kvotering och förbud".
Det gör han åtminstone två gånger under intervjun (som finns i sin helhet på nätet) Individualiserad föräldraförsäkring vill han inte ha. Fler pappamånader, nej tack. Hans impressionistiska argument är att "föräldrar är man tillsammans!".
Men faktum är ju att det nästan bara är mammor som är tillsammans i dag. Med småbarnen. Papporna är tillsammans med sina arbetskamrater.
En annan likhet med Hägglund uppdagas när Björklund under intervjun talar om vårdnadsbidraget. Han skulle visserligen inte ha infört det själv, säger han, men innan han levererar den brasklappen har han hållit ett lovtal över den valfrihet som vårdnadsbidraget medför.
Vilket skämt. Ett särskilt dystert skämt, med tanke på att Björklund älskar att tala integration.
Och då låter det ju så här: Invandrarna måste lära sig svenska! Och jobba!
Men Jan Björklund har inga problem med att invandrarkvinnor är överrepresenterade när det gäller att ta ut vårdnadsbidraget. Inga problem med att vårdnadsbidraget försenar kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Inga problem med att deras barn missar den svenskainlärning som fungerar som bäst när man är i tidig dagisålder. Samt inga problem med att dagis nu läggs ner, på grund av vårdnadsbidragets konsekvenser, i invandrartäta områden.
Man saknar ord.
En ojämställd struktur kan Björklund emellertid se: fenomenet att kvinnor i hög grad jobbar i offentlig sektor, med låga löner och så vidare. Men det, säger han, kan vi få bukt med om vi konkurrensutsätter och får in privata aktörer.
Varför säger han så? Därför att han brinner för privata aktörer inom välfärden. Om han brann för jämställdhet skulle han åtminstone resonera kring sambandet mellan att svenska kvinnor, för det första, är hemma extremt länge med småbarnen och sedan tar på sig att jobba deltid och vabba, och att Sverige, för det andra, har en extremt könssegregerad arbetsmarknad, där kvinnorna tillhör förlorarna.
Björklund är i vissa avseenden så blind som om han hade en virtuell keps nerdragen över ögonen.
Läs intervjun med Björklund här!
