Programledaren lutade sig fram över sitt bord och frågade: "Är det här ett kamikazeuppdrag?"
Jag såg genast framför mig hur busslaster med halvnakna självmordskandidater strömmade in på reaktorområdet, beväpnade endast med fanatisk fosterlandskärlek och ceremoniella tekoppar.

Men den gråsprängde experten svarade mycket torrt: Nej, det är inte ett kamikazeuppdrag. Det här är professionella människor som vet vad de gör. Arbetarna kontrolleras noga för höga strålningsdoser.
Tack och lov för torra experter.
Och bara man tänker efter inser man: Ja, de tekniker som kämpar i Fukushima är hjältemodiga. Men i varje land där något liknande hände skulle samma slags hjältar träda fram, samma uppoffrande proffs med yrkesetik och ansvarskänsla.
Det har ingenting med tokmilitarism från 1945 att göra.

Men det är krigets Japan vi bäst känner. När jag såg kejsarens tv-tal häromdagen kom jag att tänka på kejsar Hirohitos radiotal till nationen 1945. Han skulle förklara att Japan hade givit upp kriget, men han kunde inte ta de orden i sin mun. Han använde omskrivningar och många japaner blev inte kloka på om kriget var slut eller inte.
Aha! tänkte jag listigt, det förklarar varför Tepco inte vill tala om haveriet. Samma gamla hedersfixering och oförmåga att erkänna ett nederlag!
Men sedan såg jag, tack och lov, en annan torr expert i tv som sade, kom igen, det brukar vara 1000 personer i Fukushima 1. Nu är de knappt 200. Information till media är knappast deras första prioritet.

Och i vilket land, för övrigt, springer företag benen av sig för att sjunga ut om katastrofala problem? Och vid vilken katastrof har medier tyckt att de har fått tillräckligt mycket information om någonting?
Det finns förstås betydande kulturskillnader mellan västerlänningar och japaner. Själva avståndet, skilda språkvärldar, religioner, historia och geografiska förutsättningar borgar för det.
Men vi har en tendens att fokusera på skillnaderna, förstora dem och se exotism i stället för allmänmänsklighet.

Många västjournalister har exempelvis fokuserat på att japanerna uppträder så lugnt och värdigt efter katastrofen. Så mystiskt lugnt och värdigt: "Titta där, hur de står lugnt i kön och väntar," väser reportrar som David Attenboroughs på safari.
Skulle lugnet vara särskilt japanskt?
Efter den stora jordbävningen i Yokohama 1923 utbröt våldsamheter. Då var Japan ett outvecklat land, illa rustat för naturkatastrofer; 140000 människor dog. I dag är Japan ett jämlikt välfärdsland där människor har stort förtroende för sin nästa och för myndigheter. Sådant påverkar beteendet. Och om vi drabbades av en katastrof i Sverige skulle vi nog uppträda ganska likartat.

För övrigt är lugn och hjälpsamhet efter katastrofer vanligare än upplopp och kriminalitet. Myterna om det sistnämnda är desto vanligare.
Rapporteringen från Japan har framför allt präglats av stor medkänsla, av försök att komma nära och förstå. Men det är nog viktigt att hålla koll på de sorteringsmekanismer i våra hjärnor som vill klassificera främmande folk som radikalt och kollektivt annorlunda.

För annorlunda är släkt med konstig som är granne med suspekt.
Symptomatiskt nog hörde jag en västerlänning på BBC förklara att våldet efter jordbävningen 1923 också sade något väldigt viktigt om just japaner.