"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov," brukar Mona Sahlin säga. Det är en bra maxim för ett välfärdssamhälle. Men när det gäller äldre gäller snarare "... åt varje pensionär efter begär."
I de rödgrönas valplattform står det att äldre ska få "verklig valfrihet" inom äldreomsorgen. Det innebär bland annat att man ska få "ett stort inflytande över vad man får hjälp med".
Det låter ju - rart. Men så här funkar det i verkligheten: man får en plats på ett äldreboende. Efter behov. På äldreboendet får man hjälp. Efter behov. Det man kan göra själv, ska man göra själv. Och detta är viktigt: en gammal människa som slutar göra det hon fortfarande kan, till exempel ta på sig strumpor eller böja sig efter något på golvet, tappar snart de förmågorna om hon får hjälp.
Hon blir orkeslös. Svag. Passiv. Den undersköterska som gör för mycket, gör inte sitt jobb.
För mig, som har jobbat i vården, låter detta förslag ungefär lika vettigt som om de rödgröna hade sagt: "Vi föreslår att alla ska få ligga kvar på sjukhus så länge de vill efter en operation. Det är verklig valfrihet."
Ett annat exempel: de rödgröna vill att det ska "bli enkelt" för alla över 75 att få hemtjänst.
Med andra ord, det är inte behovet, utan åldern som styr.
Alliansen är inte ett dugg bättre. Det var den som kom på idén med parboendegaranti, att friska äldre ska få flytta in med sin vårdbehövande äkta hälft på äldreboendet. Om vi hade oändliga resurser vore det naturligt en behjärtansvärd reform. Men det har vi inte. Det finns massor med sjuka och svaga, ensamstående äldre som sitter hemma, väntande på en äldreboendeplats. Vem för deras talan?
De medföljande kommer förstås att ta resurser i anspråk. De kommer att hospitaliseras.
Snart är de också vårdbehövande. Och om inte annat, kommer politikerna väl bestämma att även medföljarna ska få hjälp. Efter begär.
Jag frågade förresten KD:s partisekreterare, Lennart Sjögren, vad som skulle hända som en 50-årig kvinna flyttar in på ett äldreboende med sin äldre man, och mannen avlider. Ska hon få bo kvar i lägenheten på äldreboendet då? I tjugo, trettio år?
Svar: ja.
Hur galet som helst.
Det är inte säkert att parboendegarantin kommer att utnyttjas särskilt flitigt. Och det där med att alla äldre ska få hjälp med allt de vill - det blir nog mest en papperstiger där nere i verkligheten.
Det som skrämmer med den rådande äldrepopulismen är att den visar hur glatt politiker lämnar sina hjärnor på hatthyllan i jakten på en växande väljargrupp. De bryr sig inte om framtidens välfärdsutmaningar.
De skjuter alla problem - förutsebara problem - på framtiden.Vi har redan brist på äldreboenden. De äldre blir allt fler. Det går inte att anställa hur mycket vårdpersonal som helst. Dels är det dyrt, dels vill inte människor gärna jobba i äldreomsorgen. Och det lär inte bli populärare om politikerna ska förvandla vårdpersonalen till underdåniga pigor.
Men allt det där struntar politikerna i. De tänker bara ett val framåt.
Det är tur att vårt hållbara pensionssystem redan är på plats. För skulle dagens politiker våga införa det systemet i dag, med broms och allt?
Det är tyvärr mycket svårt att tro.