EN KÄNSLIG FRåGA
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) förklarade för TT vad som måste göras åt detta: Mer gymnasieutbildning, mer lärlingsutbildning och kanske hårdare krav för att få socialbidrag.
Har vi hört det förut? Ja, vi har hört det förut. Invandrare måste bli bättre utbildade och anstränga sig mer för att få jobb.
Senare på kvällen lade dock statsminister Fredrik Reinfeldt till den pusselbit som i regel saknas när Integrationsproblemet diskuteras i Sverige. Han sade att vi måste "inse att vi har diskrimineringsproblem på den svenska arbetsmarknaden".
Nästan som en bilaga till detta uttalande kom, nästa dag, nya numret av tidskriften Veckans Affärer. I den finns en stor special, betitlad "Dumhetens pris". Där får sig invandrarlandet Sverige en ordentlig känga.
"Sverige är uruselt på att få in invandrare på arbetsmarknaden", konstaterar VA. Vi har störst skillnad i sysselsättningsgrad mellan infödda och invandrare i hela OECD-området. Och det går inte att skylla på att vi tar emot flyktingar och anhöriga, i stället för bäverpigga arbetskraftsinvandrare; Andra länder, med liknande politik, klarar integrationen bättre. Det går inte heller att skylla på att invandrare är så dåliga på svenska. Arbetslösheten är ju större även bland andra generationens invandrare, jämfört med etniska svenskar. Där är språket inte något problem.

Varför är läget så illa? "Det är naturligtvis en känslig fråga", viskar VA milt, innan man kommer till saken: svenska företag sållar bort invandrare. De uppskattar inte mångfald. De litar inte på utländska utbildningar. Många kallar inte ens människor med "fel" namn till anställningsintervju.
På ren svenska: ­Invandrare diskrimineras.
Vad ska vi då göra åt detta? Ja, en sak är säker: så länge vi inte talar om diskrimineringen, lär inga attityder förändras och inga smarta idéer födas. Vi måste tala om det. Politiker, i synnerhet, måste tala om det. Bilda opinion. Alliansen är ju Företags-Sveriges regering. Tala då till Företags-Sverige. Förklara att landet skulle bli 24 miljarder rikare om vi nådde upp till mediansysselsättningen för invandrare inom OECD. Förklara att mångfald skapar kreativitet, att det är korkat och pinsamt provinsiellt att tro att Sverige är det enda land som kan ge en människa bra utbildning och användbara erfarenheter.
Här behövs en medvetandehöjning, precis som när det gällde kvinnokampen. Företagare i gemen är ju inte halvrubbade sverigedemokrater.
Uppenbar­ligen finns det ren fördomsfullhet, men ofta handlar det nog om att folk är vanedjur, bekväma, rädda för förändring.
Nya tankemönster måste skapas - och nya normer, som gör att företag som inte är mångfaldskompetenta börjar framstå som lätt enfaldiga. Och naturligtvis måste det offentliga, där politiker är arbetsgivare, gå före. Men Veckans Affärer upplyser om att det exempelvis bara finns EN person i EN koncernledning, med utländska rötter, inom statens 20 största bolag.

Vad vi definitivt inte kan förgifta Sverige med, är en integrationsdebatt som uteslutande handlar om invandrares bristande färdigheter, medan beteendet hos dem som anställer, aldrig problematiseras. En så halvblind debatt leder rimligen till fel, eller åtminstone bristfälliga, åtgärder.
Och den göder intrycket att invandrare är Ett Problem som har invaderat ett upplyst och rationellt Sverige.