Och eftersom många av dessa herrar var ungefär lika sofistikerade som högsta domstolens chef, Bo Svensson, var det en gyllene tidsålder för stridslystna feminister. Vi dekonstruerade så att sågspånen flög. Så tog det plötsligt slut. Debatten var så gott som borta. Feminismen hade inhalerats av den stora dammsugaren socialdemokraterna och snart var alla politiker utom Alf feminister. Feminismen utvecklades på rekordtid till en folkhemmets överideologi. Men Evin Rubars dokumentär "Könskriget" har skakat sönder samförståndet. Och det är bra. Människor ska inte gå omkring och låtsas att de är feminister eller tålmodigt tolererar feminismen, när det inte är sant. Det är inte sunt för samhällsklimatet, det är inte bra för jämställdheten. Efter Rubars program är det åter okej att tycka att feminister är galenpannor. Människor som inte har intresserat sig påtagligt för våldet mot kvinnor hojtar att nu måste bidragen till kvinnojourerna frysas. Det är en bisarr slutledning, men den förklarar varför kvinnojourer redan nu lever på smulorna från kommunpolitikernas bord: Det är helt enkelt inte tillräckligt många i vårt samhälle som tycker att våldet mot kvinnor är ett mycket stort och akut problem. Det är lika bra att det görs klart. Det finns absolut ett element av skadeglad backlash i debatten efter Dokument inifrån. Och den har underlättats av att Rubar inte bara ifrågasatte Roks ritualmordsfantasier och sexistiska manshat utan också det feministiska grundbegreppet "könsmaktsordning". Hon öppnade för ett ifrågasättande, inte bara av en klick feminister utan av feminismen som sådan. Det hade inte behövt bli så. Rubar borde inte ha kommit först med detta avslöjande. Det borde ha gjorts för länge sedan - av engagerade feminister. Den inomfeministiska debatten borde ha varit vital nog att hålla efter det intellektuella ogräset inom Roks. Om inte vi håller rent, och håller tankarna klara, då kommer liknande avslöjanden att göras med jämna mellanrum och det kommer att bli lätt att avfärda varje feminist som en toka.