Så skrev en svensk man till mig förra veckan, efter min krönika ”Folkhemsrasisten” (21/8). Jag fick massor av mejl. ”Hur dum får en människa bli innan den klassas som en apa eller mindre utvecklad,” skrev en. ”Är du sjuk??? Det finns Läkare!!!!!” skrev en annan.
Krönikan handlade om en studie som kartlagt drag hos den utpräglade, unge islamofoben. Jag räknade upp: kön, karaktärsdrag, social bakgrund, bostadsort. Det blev i praktiken en person: lågutbildade Svenne Svensson i Svenneboda.
Det ”porträttet” retade upp många, alldeles som om de kände sig träffade, trots att ingen hävdade att alla Svennar är rasister.
Men alla grupper ogillar att bli beskrivna i generaliserande ordalag. Däremot gillar de att beskriva världen utifrån sitt perspektiv. Den vite mannen har genom historien beskrivit sig själv i lyriska ordalag och resten av mänskligheten på mindre lyriska sätt.

En stor del av kvinnokampen har handlat om att ifrågasätta mäns bild av män och kvinnor. Och en stor del av kampen mot rasism har handlat om att ifrågasätta de vitas bilder av andra raser.
Den kampen har varit framgångsrik, i synnerhet i samhällsdebatten. Men den har efterträtts av något annat: kulturrasismen.
Enkla gamla rasister anser att ras är den viktigaste sorteringskategorin och att raser är olika mycket värda. Och det gäller att hålla de andra raserna på mattan innan de sparkar undan benen för ”oss”. För ”de” har alltid planer på att sätta dit oss.
Numera talar de främlingsfientliga om kulturer: Den svenska kulturen är unik och odelbar och får inte smutsas ner av andra kulturer. Och om vi inte håller andra kulturer kort kommer de att göra processen kort med oss.

”Anledningen till att vi hatar blattar är att vi varje dag läser om gruppvåldtäkter, mord, rån, misshandel av svenskar för att vi är svenskar,” skriver en mejlare.
”Nu försöker islamisterna, via våra demokratiska kanaler, ta över och införa sharia i Europa,” skriver en annan.
”Jag kan inte under några omständigheter tänka mig att leva i ett land styrt av sharialagar. Statsvetare tror att Sverige om 50 år har överlämnat landet till muslimerna,” skriver en tredje.
Japp. När Sveriges 350 000 muslimer inte är ute och gruppvåldtar och mördar svenskar, sitter de i telefonkonferenser och förbereder det svenska kalifatet.
Eller så väntar de tålmodigt på att drottning Victoria om 50 år ska överräcka Gustav Vasas tofflor till Stockholms överimam som ett tecken på att Sverige är ”överlämnat till muslimerna”. Eller hur en sådan procedur nu kan tänkas gå till.

De flesta som mejlade hävdar att de inte är rasister utan bara ovanligt klarsynta och stridsberedda. Jag anser att de har fel.
Om en människa tänker att ”om 50 år kanske de sjunger en persisk folksång i stället för ”Den blomstertid...” på skolavslutningar” och känner vemod över detta, behöver han inte vara rasist. Det är mänskligt att önska att tiden ska stå still och världen förbli välbekant, även om man vet att det är omöjligt.
Men om man tror att en liten del av Sveriges befolkning är i färd med att systematiskt radera ut majoritetskulturen, då bär man på rasistiskt färgade hotbilder.
Om man tycker att vissa människor med rötter i hederskulturer har en vedervärdig kvinnosyn är man inte rasist. Men om man tror att alla individer i den kulturen är likadana och att den kulturen – i motsats till den svenska, exempelvis – inte kan förändras i modern riktning, då tänker man rasistiskt.
Om man bekymrar sig över integrationsproblemen är man inte rasist, men om man tror att problemen beror på att ”de” är sämre än ”vi”, eller om man tror att Sverige håller på att ta slut – att det inte finns plats för en enda invandrare till, för då kollapsar allt – då lider man av irrationell främlingsfientlighet.

Medan jag skriver, springer Mustafa Mohamed.
Jag undrar vad han tänkte när medaljerna, en efter en, gled ur hans grepp på upploppet. Han måste ju ha sett drömbilderna framför sig någon gång: Musse insvept i svenska flaggan. Musse, Musse! Gud, vad han måste ha drömt.
Men medan han spurtade för sitt liv satt det alltså svenskar runtom i landet och såg på denne sympatiske, kämpande man med förakt och äckel och tänkte att han är inte lika mycket värd som de blonda, ursvenska. Han är – vad då? Ett hot? Skadlig? Mindre än mänsklig?
Musse är mindre mänsklig. Det är vad rasismen kokar ner till. Försök inte låtsas som något annat.