Alla sover visst dåligt nuförtiden: småbarn, tonåringar, medelålders och äldre.
Vad är det för oro som har gripit tag om svenska folket?
Sömnproblem
Inom äldrevården mötte jag många som låg och halvsov om dagarna. På kvällen fick de sömnmedel. När de vaknade igen efter några timmar klagade de på odugliga piller.
De uppskattade inte förslaget att hålla sig mer vakna under dagtid. Snicksnack! Bättre piller, tack.
Men det fanns en annan kategori patienter: de som sov dåligt men som inte ville ha sömnmedel. De var rädda att "bli beroende". Det gjorde detsamma om de var 90 år gamla. Den inställningen hade de haft hela sitt liv och den tänkte de ta med sig i graven.
Piller är ett laddat ämne. Det polariserar. Och de där två kategorierna människor finns nog i alla åldrar: de som vill ha piller men inte ändra livsstil. Och de som skyr piller även om de löser stora problem till en ringa beroende- eller biverkningskostnad.
Den första kategorin tycks ha vuxit. På tre år har exempelvis apotekens försäljning av sömnmedel och lugnande medel till barn ökat med mer än 50 procent.
En barnsköterska berättade för DN 2008 att föräldrar till ettåringar ofta frågar efter sömnmedel. Hennes teori var att dagens föräldrar är relativt gamla och inte har unga föräldrars ork. Dessutom tvivlar de på sig själva i föräldrarollen, sade hon, och har svårt att sätta gränser.
Skolsköterskor och lärare rapporterar i sin tur att tonåringarna är dödströtta.
Stress i skolan är en förklaring. Men det var ju mer läxor, prov och betyg förr. Är det kanske fritiden som har blivit stressigare?
För några decennier sedan, varenda kväll, sade tv-hallåan i det suveränt regerande SVT: "Det var allt från oss för i kväll. God natt!" Då var klockan inte ens elva. Men då kom pausklockan, därefter bruset. Godnatt.
Numera säger världen aldrig god natt. Kabel-tv och nät skriker, "Sluta inte, somna inte, det kommer mer, mer, mer!"
Det är svårt att slita sig, svårt att växla från en flipprande informationsstorm till att lägga huvudet på kudden, sluta ögonen och somna. Inte minst för tonåringar, kanske, som är inne i en intensiv holmgång med verkligheten och sitt trixiga vuxenblivande.
Vuxna har också sömnproblem. En av fyra, närmare bestämt. Bland kvinnorna, nästan en av tre. Det sistnämnda är föga förvånande. Kvinnor blir äldre än män och många är ruggigt bra på att oroa sig och älta. Det ingår i den kvinnliga könsrollen, snarast.
SBU, statens beredning för medicinsk utvärdering, kom i veckan med en rapport om olika behandlingar av sömnproblem.
De flesta som söker professionell hjälp, skriver SBU, "får vanligen först individuellt utformade egenvårdsråd, till exempel om att eftersträva en regelbunden dygnsrytm, undvika sömnstörande mat- och dryckesvanor och se till att sovrumsmiljön är ändamålsenlig."
De überkloka råden går inte alltid hem, för trekvarts miljon svenskar fick sömnmedel 2008.
Men SBU slår ett slag för KBT, kognitiv beteendeterapi, som har visat sig fungera mot sömnproblem. Det låter rimligt; att förändra sitt beteende på egen hand är väldigt svårt, men KBT kan hjälpa oss att hjälpa oss själva.
Det råder dock stor brist på KBT-terapeuter. Småbarnsföräldrar och ungdomar borde prioriteras. Att bli beroende av sömnmedel som barn låter inte som en bra start på vuxenlivet.
Men det vore illa om vi fick en radikal, terapikramande reaktion mot sömnpillerknaprandet. Problemen ska inte överdrivas, vinsterna inte underskattas.
Visst är sömnmedel helt onaturligt - men det är tv, datorspel, Facebook och Seven Eleven också.