Inom svensk komedi regerar fortfarande Lille Fridolf. (Och Gunvald Larsson står för dramatiken.)
KOMEDI
Varför påminner så många av männen i moderna, svenska komedier om toffelhjälten Lille Fridolf? Och varför får kvinnorna spela huskorset Selma?
Frågan ställdes i söndagens "Agenda", där man utgick ifrån en krönika av Aftonbladets Karin Magnusson, betitlad "Män är inte djur - män är barn" (19/2).
"Det är en mörk tid för männen," skriver Magnusson: å ena sidan rapporter om sextrakasserier i teatervärlden, å andra sidan komedier fyllda med "manpojkar, killar som kryper och duckar och lever barnets liv vid sidan av vuxenlivet."
Det är en intressant kontrast: manmannen mot manpojken. Men är de verkligen kontraster? Hingstarna i teaterkulisserna framstår ju som tämligen barnsliga.
Man kan anta att de i många fall har fru och barn undanstoppade i någon lya på Södermalm, och att sextrakasserierna på jobbet är deras infantila, oansvariga liv "vid sidan av vuxenlivet".
Men skälet till att teaterhingsten kan passera som "manman" är förstås att han liknar patriarkatets PR-bild av Mannen: framgångsrik, handlingskraftig, mäktig och, om det behövs, brutal. Allas vår Gunvald Larsson.
Och om man vänder upp och ner på klichén Gunvald, vem framträder, om inte Lille Fridolf?
Fridolf är allt en man inte bör vara. Allt en man hoppas att han inte är. Fridolf hade inte funnits om inte Gunvald hade skapats först. "Barnet" är en funktion av "djuret". Och att Fridolf fortfarande lever som komedikaraktär tyder på att Gunvald Larsson lever kvar som mansideal.
Det ymniga Fridolfandet inom komedin är inget friskhetssymptom, hur man än ser på saken. Vid det här laget borde vi ha passerat 40-talet med råge. Inte minst om vi var så prisvinnande jämställda som vi gärna tror.
Lustmordet på den uppblåsta, ihåliga mellanchefen i "The Office" - det borde ju ha gjorts här, inte i konservativa Storbritannien!
Men Sverige framstår som föga jämställt på komikens område.
Inte bara vad gäller att problematisera könsroller, utan också när det handlar om att släppa fram kvinnlig kompetens.
Ty en förklaring till alla Fridolfar och Selmor är förstås att det är män som ligger bakom nästan alla svenska komedier.
Och de skriver om män för att de är män. Som kan män. Och de ger sig själva de saftigaste rollerna.
Kvinnorna får stå till tjänst med den vuxenröst som kommenterar och framhäver de manliga lustifikationerna.
När kvinnor skriver komedi händer helt andra saker. Edwina och Patsy i Jennifer Saunders "Absolutely Fabulous" är allt som kvinnor inte borde vara: terminalt självupptagna, renons på moderskänslor, promiskuösa, alkoholiserade och rika.
Ingen man hade kunnat skriva sådana roller, nästan oavsett begåvning.
Men i Sverige går det femtio komedier, gjorda av män, på varje "Mia och Klara". Det är förskräckligt.
Karin Magnusson väntar med spänning på att manliga 80- och 90-talister "ska börja göra avtryck på riktigt". Själv kan jag leva lycklig i ovisshet, på den punkten.
Däremot väntar jag på att kvinnliga 60-, 70-, 80- och 90-talist- komiker ska få sätta dagordningen.
Men jag håller inte andan. Svensk tv verkar vara ett lika inbrottssäkert patriarkat som teatern och filmen. Det enda som är jämställt är den skatt vi alla, kvinnor som män, betalar till dessa kulturinstitutioner. För att hålla testosteronet flytande.
