VALUPPTAKT

Det är rimligt. Ett parti som vill vara statsbärande, sätta "allmänintresset" i centrum, kan inte hänga i seglargetton.
Moderatledningens förvandling av det gamla högerpartiet är fascinerande. Särskilt den där kufiska öppenheten: Hej, vi omprövar allt, vi tänker bli de nya och bättre Socialdemokraterna och, ja, vi inser att vi har ett pärlhalsbandsproblem på nacken.
Fredrik Reinfeldt själv gillar att tala undertext, att sticka ner under stolen och hämta upp vad som där sig döljer.

När han i sitt tal prisade sjuksköterskornas stora insatser, och fick stormande applåder av de moderata valarbetarna, sade han, med ett snett leende i rösten:
"Man skulle kunna tro att Moderaterna numera bara består av sjuksköterskor. Nä, det är bra", tillade han torrt och nådigt, "det är de Nya Moderaterna."
Öppenheten är förvirrande. Det känns mer hemtamt att bli manipulerad.
Som när Socialdemokraterna låtsas som om särintresset LO inte alls påverkar deras arbetsmarknadspolitik. Eller som när Folkpartiet låtsas att ett slöjutspel strax före valet inte alls har med skamlöst röstfiske att göra.
Somliga kan nog misstänka att Moderaternas öppenhet inte är något annat än ett nytt hypersofistikerat trick. Men som största regeringsparti har man nu haft fyra år på sig att visa vad man går för, i handling. Och betyget måste på det hela taget bli gott.

Finanskrisen har skötts med den äran. Handlingskraften har varit stor. Ibland har det gått för fort och slarvats, som i A-kassedebaclet, och ibland har det hattats väldiga, som i det komplicerade sjukförsäkringsdramat.
Men det har inte saknats vilja.
Reinfeldt inledde sitt tal med att säga att "det handlar om att rösta på en stabil regering som vet vad den vill."
Det är förstås alliansens två ess i ärmen. Man har för det första visat regeringsduglighet och, för det andra, en viljeriktning: "arbetslinjen".
Viljan är i sig förtroendeingivande. Väljare som inte gillar alla reformer i arbetslinjens tjänst, kan säkert attraheras av att det åtminstone finns en klar vilja att använda politikens verktyg för att så många som möjligt ska kunna arbeta och dessutom få ett arbete.

Men har Moderaterna något annat att komma med än arbetslinjen? Precis som inför förra valet har man valt att inte lägga ett eget valmanifest. I går avslöjade man dock planer på ett femte jobbskatteavdrag samt höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt. Förutsatt att de heliga statsfinanserna så tillåter. Och så ska "välfärdens kärna" (vad nu det är) "värnas" (vad nu det betyder).
En sak vill dock M genomföra snarast: skattesänkningar för pensionärer.
Reinfeldt gav Göran Hägglund äran för att pensionärernas lott kommit till hans kännedom - som om inte pensionärerna varit tydliga nog, själva. Men Moderaterna tänker uppenbarligen bereda småpartierna god plats i strålkastarljuset.
Det är förståeligt. Alliansbygget kräver att de små partierna varken åker ut eller blir för marginaliserade.

Men som resultat framstår M som lite själlöst.
Moderaterna är kanske lite själlösa. Man vill vara det samhällsbärande partiet. Då är kompetens och handlingskraft omistliga styrkor. Men om man ska orka bära samhället en längre sträcka behövs det nog något mer: en vision.
Och visioner förutsätter patos. Lidelse.
Att man vill knåda till den ännu inte födda verkligheten - förverkliga värden som inte kan räknas i kronor.
Patos höll socialdemokratin vital under lång tid.
Jag ser gott om kompetens, men ont om patos, hos Moderaterna.