"På spåret" är unikt. Kanske det enda svenska tv-program från 50-talet som är inspelat i färg.
Annars är det ett tidstypiskt, propert, trivsamt program där två män som kallas domare ställer frågor till män i burar. Mellan frågorna småpratar de på ett manligt underhållande vis.
I vissa burar sitter även kvinnor. De piggar upp med sina ärtiga blusar och intagande skratt.
Nå, om programmet verkligen hade spelats in 1959 hade kvinnorna väl fått stå utanför burarna, iklädda paljettklänningar. Nu får de sitta ner. Visst har det gått framåt.
Men "På spåret" är männens show. Programledarnas kostymer bågnar av dräpande artighet. De kan alla svaren. Möjligen beroende på att de har läst på i förväg. Men de liksom utstrålar att de skulle ha kunnat allt ändå.
Så självsäkra är de. Det är mycket behagligt att beskåda.
De tävlande herrarna är också imponerande. Inte i kraft av sin allmänbildning, dock. Rikstitaner som Björn Ranelid, Göran Rosenberg och Hans Rosling är okunniga om förbluffande mycket.
Men här är grejen: det struntar de i! De är som tioåriga pojkar, speglande sig själva i sina mödrars hänförda blickar. Oövervinneliga. De kan svara fel hur mycket som helst, de ser lika självsäkra ut inför nästa fråga.
Men, ack, kvinnorna. Så många av dem är ett enda "Har jag gjort bort mig nu igen?" De sitter som på nålar, skrattar stressat och avbryter sig själva.
De avbryter sig själva innan någon annan gör det. För männen i "På spåret" kan konsten att avbryta. Och överrösta. Vara bredbenta ända upp till hakgropen.
Främst i denna genre är Ranelid. Han bluddrar på, har fel, missförstår. Men i sitt huvud har han ju ändå så underbart rätt. Men hans bisittare Alexandra Charles har i sitt huvud alltid fel, troligen. Man kan höra henne muttra rätt svar. Men domarna hör inte och Ranelid lyssnar inte. Så han dånar ut fel svar och domarna skriver högtidligt ner detsamma.
Det var fel, Björn. Men bra jobbat! Applåd!
"På spåret" är från 2009 - och dessvärre tidstypiskt. Detta är våra könsroller. Mycket på grund av dem blir män titaner, chefer, prismottagare, medan lika dugliga kvinnor inte tas på allvar, varken av sig själva eller andra.
Det har sin förklaring, förstås. Pojkar uppmuntras när de erövrar världen: klättrar högt, hoppar långt och sparkar i mål. Flickor uppmuntras när de viker ner sig, är fogliga, söta och skära.
Det är inte så lätt att ens vinna "På spåret", med sådant bagage. Filip och Fredrik skulle säkerligen inte ha många rätt om de försökte tänka kreativt, chansa vilt och rycka snabbt samtidigt som de måste tänka på att vara fogliga och söta.
Och de skulle inte vara lika underhållande.
Man kan inte förvänta sig att ranelidare ska hålla klaffen för att ge alexandror utrymme. Kvinnor måste vara sina egna motorer. Men kvinnor som bryter mot normen, tar plats, tar sig själva och sina idéer på allvar, betalar ett pris. De blir inte populära.
Jag blir själv nervös när kvinnor i "På spåret" pratar för mycket. Det är som om de är tondöva, inte fattar etiketten, förstör partyt. Jag vet att jag är sexistisk, men känslan står på sig.
Jag skulle vilja tro att unga kvinnor är mer ohämmade än tidigare generationer. Men jag vet inte. De vet nog att de är smarta, men jag fruktar att deras enorma skönhets- och duktighetskrav bakbinder frimodigheten.
De borde lära av männen i "På spåret": det är sunt att prata lite strunt och okej att vara stolt och glad, även om man förväxlar Trelleborg med Islamabad.
