Klimatfrågan är död. 2007, när IPCC:s klimatlarm kom, brydde sig människor ett ögonblick. Sedan fortsatte det mesta som vanligt.
Nyligen såg jag "A night to remember", en gammal svartvit Titanic-film som saknar distraherande kärlekshistoria. Undergången är huvudperson - och parallellerna till människors reaktioner på klimathotet är påfallande.
Den 14 april 1912, klockan 23.38, skrapar ett isberg upp en reva i Titanics sida. Några minuter senare är kapten Smith på bryggan. Han kallar till sig fartygets konstruktör, Thomas Andrews, som räknar ut att Titanic förmodligen har mindre än två timmar kvar.
Smith ger order om att livbåtarna ska förberedas. Den första nödsignalen sänds vid midnatt.

Smith och Andrews är dramats vetenskapsmän. De kan sin sak; av förändringar som gemene man knappt märker kan de dra långtgående slutsatser. Medan de inser att deras tid snart kan vara ute (båda omkommer) är passagerarna fulla av förtjusning över iskonfekten som plötsligt ligger strödd över däcken. En souvenir från ett riktigt isberg att stoppa i whiskyglaset!
När larmen börjar spridas över skeppet reagerar i synnerhet förstaklasspassagerarna långsamt. Vadå, livbåtar?
Titanic är så stor, så stor, människorna så små. Hennes komfort förför, hennes väldighet döljer att hon är svårt skadad, åtminstone för dem där uppe.
Längre ner i skeppet, i last- och maskinrum, har det invällande vattnet redan börjat skörda död.

20 minuter över midnatt översvämmas matrosernas hytter på E-deck.
20 minuter över midnatt - ungefär där befinner vi oss i klimatdebatten. Någonting har hänt, det inser de flesta. De där nere har redan fått smaka på de översvämningar och stormar som uppvärmningen alstrar. Vi här uppe har blivit varnade, men vi är lika lugna som dumma.
Högern, från amerikansk tea party till svenskar som läser Neo och tror på Shell, reagerar ungefär som rederidirektör Bruce Ismay gör i filmen. Först kräver han att kapten Smith ska inse och erkänna att världens modernaste skepp faktiskt inte kan sjunka. Sedan undrar han om skeppsbrottet kommer att försena hans ankomst till New York.
De förstaklasspassagerare som inte lider av den formen av existentiell autism börjar fingra på sina livvästar. Men ändå; vi är ju så mätta och varma och allt brukar ju ordna sig för oss.
Vi har vårt ganska mycket på det torra, för vi har resurser. Det jobbiga med klimatgrejen är att de där nere kommer att drabbas av tilltagande panik när vattnet stiger.
På Titanic löste man detta genom att låsa grindarna till nedre däck. På ena sidan skrikande, bankande människor. På andra sidan beväpnade vakter.

Titanic sjönk 02.20. 1522 människor omkom. 705 överlevde, bland dem i princip alla kvinnor och barn från första och andra klass. Och en större andel män från första klass överlevde än barn från tredje.
Många fler hade kunnat räddas om människor (inklusive besättningen på närmaste fartyg, Californian) hade agerat rationellt och solidariskt.
Kanske hade Titanic till och med hunnit väja för isberget om man hållit lägre fart. Trots isvarningar rusade hon fram - men, varför inte? De framstegsberusade maskinlyrikerna hade ju deklarerat att hon var "unsinkable".
Naturkrafter var liksom - passé.